"Det här med att vara förälder kan inte vara så svårt som du försöker få det att bli," sa jag till min kollega. Jag sköt upp glasögonen en bit på näsroten med den omisskännlig joie de prétentieux. "Ta det här med tonårsrevolt till exempel. Om jag får ett barn som kanske plötsligt dyker upp med en piercing eller börjar lyssna på musik som inte stämmer överens med min smak eller sminkar sig konstigt. Då skulle jag bara 'Gör som du vill. Allt är ändå förgängligt.' sedan skulle jag vände mig mot fönstret, stirra ut med håglös blick och pressa handflatan mot glaset. Som om jag ångrade något som aldrig kunde bli ogjort."
Jag log nöjt, riktgit myste, "Klart och betalt! Den revolten tar inte rot. För som krigardrottningen Fu Hao en gång sa när hon stampade på sina fienders skallar så det krasade muntert som vattenkastanjerna i hennes wok som hon tillagade samtidigt," jag stannade
upp i ett andetag som jag kommit av mig och min kollega gjorde misstaget att slappna av.
"MULTITASKING!" vrålade jag helt utan magkraft.
Min kollega ryckte förskräckt till och stirrade vilt kring sig men det fanns ingen hjälp att få. Jag pekade rakt på henne.
"Multitasking!" utbrast jag igen, "Det är A och O för krigardrottningar samt kungar. Hur som helst, hon sa följande kloka ord: 'Revolt kan endast slå mot en tyrann, mot apati kan ingen segra.'"
Min kollega såg på mig. Blicken var skräck blandat med ömkan. Av någon anledning såg hon en inte alltför avlägsen framtid där en flock vargar passerade förbi ett hem. Hon såg hur en av dem stannade till och vände sig mot hemmet, "Ett barn är fött. Vi borde- "
Och ledarvargen lägger en tass på den ivriga vargens flank, "Nej, dit går vi inte."
"Men Akela!" protesterar den unga vargen, "Vi brukar ju alltid-"
"Nej. Inte den här gången."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar