Människor som ställer frågan "Är bara jag som... ?" är fullkomligt övertygade om att det är bara de som någonsin har någonting överhuvudtaget sedan universum tog sitt första prövande andetag.

Är det bara jag som tycker det är svårt det här inställningar på känsloregistret? Hur kan alla andra veta exakt hur man ställer in känslorna och får till den korrekt och passande styrkan beroende på situation?

Situationer som är av viss gravitas möter jag med en axelryckning, värdig en partypingla vars händer är sträckta uppåt som i supplik men egentligen är det så att hon just don't care. Senare inser jag att: "Shit! Vad i? Konsekvenser? Från mina handlingar? Som påverkar andra? Orsak och verkan! Vad nu detta i mitt liv?"

I andra fall kan jag möta ett problem med ett: "Det är en mardröm. Varje steg jag tar i hopp om räddnings leder mig bara djupare ner i fördärvet. Maran ligger tungt på mitt bröst om natten. Vinden rispar upp sår i mina händer, ständigt sträckta uppåt. För evigt en supplikant. 'Hjälp mig... ' ber jag men det är ingen som svarar."
Ni ser bara på mig oförstående blick och säger: "Hanna, vi kan anmäla det till IT-avdelningen så är det fixat tills imorn."
"Kan vi det?" jag biter mig läppen, ser bort mot horisonten och känner hur modet rämnar, "Kan vi verkligen det?"
Och ni ger mig en släpig men kraftfull örfil.
Jag rör vid min brännande kind, darrande underläpp och darrande blick.
Ni ser kallt på mig, "Beter du dig som Joey i Fullt Hus kommer jag behandla dig som Joey i Fullt Hus."
"Det var en bra serie," viskar jag.

Som Nilsson så väl uttryckte det häromdagen, "Du är ett offer för dig själv, Hanna."

Varför man beter sig så här kan jag inte svara på. Ibland är det för att jag har en tydlig bild av hur det borde vara och när så inte sker drabbas jag av akut dissonans mellan verklighet och dröm. En alltid lika traumatisk upplevelse som ibland får mitt hjärta att klappa hårt i en impromptu samba. De gånger jag inte förstår allvaret eller innebörden i en situation beror antagligen på lika stor mängd förnekelse och Dum I Huvudet På Riktigt.

Om man ska försöka hitta en pärla i den här högen av gamla musslor kan hantera saker bättre än vad man tror att min hysteriska personlighet klarar av. För mitt i den storm av känslor är jag medveten om att inget är någonsin så hemskt som jag kan tänka mig att det är. Inget kommer i närheten av vad jag kan tänka mig och jag kan tänka mig en hel del. Har liksom stirrar in i mörkret och när mörkret stirrade tillbaka blinkade jag och: "äääh, förlåt jag trodde du var någon annan." lämnar rummet med en slags krabbgång.