Filosofen frågar "Finns det en Gud?" och den Praktiske svarar "Låt oss ta reda på det."

Skorna som ofredade min tröskel var välputsade men spetsigare än vad som passade för en resepredikant.

– Gud älskar dig! Älskar du Gud?

Jag skruvade på mig.

– Jaaa? Fast bara som en kompis. Ni vet?

De verkade inte veta och tomma blickar tvingade mig att fortsätta. Mina ord tvingade dem i sin tur att lyssna. Ett ouroboros av pladder där ormen inte bet sig i svansen utan snarare försökte förklara sig själv i en hätskt snabb ton som snubblade över sina egna fötter.

I den mån röster har extremiteter.

Hur mycket är ens en "mån"? Svårt att säga då det ursprungligen är en fransk måttenhet. Likt den ström av ord som föll från mina läppar är fransosen samt fransyskan naturligt måttlösa.

– Vill väl bara vara kompis? Inte förstöra en bra vänskap och visst... vi hade den där midsommarnatten.

Minnet fick mig att sucka djupt.

– Men det var flera år sen. Jag har gått vidare. Inte särskilt moget av Gud att skicka hit sina kompisar nu. Vad är vi egentligen? Sju år och ska fråga chans? Ja, nej, kanske? Famntag, klapp eller kyss? Är det ni vill veta? Famntag!?

Grannen som hittills inte ägnat oss en blick och oskyldigt ansat rabatterna såg nu plötsligt intresserat på oss. Tills även han mindes den där midsommarnatten. Han rullade skyndsamt upp markisen och gick in till sig.

Jag märkte det knappt.

– Vad är det Gud vill med att röra upp allt det här igen? Kan ni svara på det? Vad är meningen med detta?

De såg hoppfulla ut och frågade:

– Menar du med livet?

– Jag menar allvarligt talat! Ni kan bara masa er tillbaka till er Gud-

– ... är allas vår Gud!

– Ha!

Ett kort nästan gläfsande skratt som höll på att övergå till något som verkligen inte var tårar.

– Varför tror ni det aldrig funka mellan oss när det är allas vår Gud? Men jag då, va? Ibland förtjänar man att vara lite självisk. Är inte direkt ett litet liderligt stycke konvertit som drönar på tills någon apostelslyngel orkar nedlåta sig till att komma förbi och tolka bibelverser för mig.

Med lite möda rättade jag på ryggen och höjde hakan.

– Jag har faktiskt stolthet. Visserligen måste jag ha den inlåst nere i källaren och den håller mig vaken på natten med sitt rosslande men ändå! Jag har stolthet!

De välputsade från-dörr-till-dörr-apostlarna tog ett koordinerat steg bakåt. 

– Vi kan komma tillbaka senare när det passar bättre, föreslog de unisont.

Jag såg bedrövat på dem.

– Definitivt något därnere i källaren. Antar att det är stolthet?

Något började skrapa mot källardörren.

– Vad skulle det annars vara?

Det började röra sig i den mörka springan under dörren.

– Fast vet ni? När jag tänker efter har jag varit lite orättvis när jag vände Gud ryggen, sa jag när dörren öppnade sig.

Man kan påstå mycket om resepredikanter med de har kraft i nyporna. Deras naglar rispade långa skåror längs hallgolvet.

– Jag är inte skuldfri till att det tog slut mellan mig och Gud.

Källardörren gled igen och jag stängde även ytterdörren mot den heta sommardagen. Hela jag var varm, klibbig och röd. Precis som det varit den där midsommarnatten.