Du påminner mig om en ung Lee Van Cleef

Min familjs visit var välgörande på många sätt och vis. Finns det ens ord för hur jag saknat att pladdra på tills min bror tvingas ge mig en frustrerad blick och med en plågad stämma fråga; ”Hanna, vad får du ut av det här? Jag menar vad vinner du på det?”
(Svaret är att jag gillar ljudet av min egen röst och om jag slutar prata måste jag i många fall börja tänka och vem vill egentligen att jag börja tänka?)
Dessutom tror jag Sara uppskattade att för en gångs skull inte vara målet för mitt ibland ändlösa prat.

Givetvis var inte deras besök i Edinburgh en dans på rosor. Pappa frågade häromdagen om staden återhämtat sig efter det Perssonska anfallet och jag sa ja. Dock måste jag i ärlighetens namn erkänna att jag inte vet om jag eller säkerhetspersonalen på flygplatsen i Edinburgh återhämtat sig. Låt mig förklara:
Ungefär en timme efter att jag lämnat/dumpat/övergivit min familj på flygplatsen ringde min mobil. Det var ingen annan än min käre far på andra sidan tråden (Kan jag använda det uttrycket när det gäller mobiler egentligen?) som bad mig åka till flygplatsen för att hämta hans nycklar och whisky. Uppenbarligen hade han glömt att man inte fick förvara vätskor i handbaggaget och i förvirrelsen som uppstod hade han även glömt sina nycklar i säkerhetskontrollen. Eftersom jag en fruktansvärt trogen dotter åker jag självklart ner till flygplatsen och traskar upp till säkerhetskontrollen. Jag får deras uppmärksamhet genom att se djupt urskuldande ut.
Jag: Excuse me, this might sound strange, but did someone leave a bottle of whisky here for someone with the name Hanna Persson?
Vakt: Whisky?
Jag: Yes. In a bag… a box. I’m not sure.
Vakten tar upp sin lilla telefonsak och hör sig för.
Vakt: There’s a young… (kastar en blick på mig)
Jag: (superstort, ultragulligt ”titta så oskyldig och frisk i huvudet jag är” leende)
Vakt: … “lady”… here, do you have any whisky left for a Hanna Persson?
En andra vakt kommer efter ett tag in traskande med en kasse whisky som jag tackande tar emot och rusar nästan genast iväg eftersom jag känner mig både skamsen och lätt stött av de praktiskt taget audiella citationstecknen kring benämningen lady. Vid rulltrappan kommer jag på att jag glömt om att fråga efter nycklarna och tvingas rusa tillbaka. Vakten ger mig blick som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka men går och hämtar nycklarna som även de fanns kvarlämnade i säkerhetskontrollen.
Vakt: (håller fortfarande i nycklarna) Is that everything now?
Jag: Yes. Thank you so much.
Vakt: … are you sure?
Jag: Yes, I’m sure.
Vakt: No more whisky? Or keys?
Jag: No, no! This is it. (får tillslut nycklarna)

Vardagen tog över ganska snabbt efter det att min familj åkt vilket man kan säga är både trevligt och lite trist. Jag och Sara hittade i alla fall nya saker att ta oss för. Som att göra crêpes med brieost och gröna oliver (Samt en suverän sallad skapad av yours truly) medan vi lyssnar på powerballader. Dessutom tog vi oss för att se en av mina favoritrullar, High Noon (Om det kallar sig spagettivästern när det italienare som står för produktionen… då borde man kalla den film för klezmervästern. Säger vi.) med varsin kall flaska Stella Artois och en skål med popcorn. Blev förälskad i High Noon på nytt när jag såg den för andra gången. Älskar den kanske ännu mer nu när jag vet att John Wayne avskydde den (”It’s the most unamerican thing I have ever seen”) och att Sovjet fördömde den eftersom den glorifierade individen i alltför hög grad.
Dessutom;
Sara: (Fundersamt) Hanna, påminner inte han som spelar Colby dig om en ung Lee Van Cleef?
Jag: Du menar väl Clarence LeRoy Van Cleef Junior?
Sara: Kom igen, tror du det är han?
Jag: (stirrar stint på mannen i fråga) Vet inte… (rollistan dyker upp och ger oss svaret) Oj, vänta! Du hade rätt. Han påminner dig inte bara om en ung Lee ”Angel Eyes” Van Cleef, det ÄR en ung Lee Van Cleef!
Vi gladdes åt denna upptäckt att detta var Lee Van Cleefs första stora film och bestämde oss genast för att se For a Few Dollars More. There was much rejoicing.

På tal om ”han påminner mig om en ung Lee van Cleef” såg min bror en man som påminde honom om ”en ung George Lucas”.
- Coincidence?
- I believe so.