Det är nästan spirituellt renande att skicka ut kallelser. Kanske borde jag till och med spela in en meditationsvideo... eller nej! Varför hålla sig till förlegad teknologi? Jag spelar in ett meditationskassettband! Då kan man lyssna på den i sin walkman (... freestyle?)
Andas in...
Vik ihop pappersarket med en svalas precision.
Andas ut...
Klistra igen kuvertet med en tigers beslutsamhet... möjligtvis med en björns elegans men det rekommenderas enbart för experter.
Andas in...
Ta sedan fram din stämpel... Åh Gud... stämplarna! Jag har två stycken. Den ena står det -45- på och den andra är ett enkelt, stilrent A. Stämplar är det bästa som har hänt mig sedan färdigskivat fullkornspop. De luktar ordning o reda... avslut och metamorfos på en och samma gång... och auktoritet (nej, skriv inte det. det är lite... ja, du vet... superduper creepy... )
Min favorit stämpel är A-stämpeln för den kan betyda så mycket. Den kan stå för alltifrån A-post till Awesome-sauce. I mitt huvud står den alltid för awesome-sauce. (i och för sig är det nog för sent att börja oroa sig över sånt)
Men nu kanske du tänker: "Men en gång jag skrev jag en smart plan på ett papper (stenåldern ringde och ville ha tillbaka sitt skrivmaterial) och då stämplade The Man sönder mitt papper med en ilsket röd Ej Godkänd-stämpel. Det var en stämpel som var menad att såra." (... grottväggen?)
Jag svarar: "Det var antagligen en dum plan. Fast sen beror det på vilken The Man vi talar om. Ifall du menar mannen som smyger in i mina föräldrarshus när jag är ensam hemma och stjäl vårt toalettpapper så har du mina sympatier. Seriöst, den mannen alltså... vilket as."
En annan sak som får mig att glömma vilket byråkratiskt träsk jag sitter fast i är faktiskt scanning. Ibland är det rena döden men man känner sig grymt effektiv när man lyckas planera sin dag så pass bra att man hinner med att scanna en giganorm pappershög mellan alla de andra arbetsuppgifterna (och alla trevliga fikapauser). Man känner sig lite grann som "We Can Do It!"-posters från andra världskriget.
Eller så känns det lite grann som om pappershögen jag ska scanna är en ensam bybo och alla de andra byborna är pappershögar som jag scannat och sedan slängt i "tuggen". Pappershögen är fylld av hämndbegär och har ett långt tal om hur jag mördat hans vänner men jag ser bara lite trött ut och svarar: "for you, yesterday was the day I scanned all your friends och slängde dem i "tuggen" but for me... it was wednesday."
Uppenbarligen ser jag mig själv som en ond skurk från typ Karate Kid-filmerna.
Vilket är jättekonstigt.
För jag har inte sett en enda Karate Kid-film.
Vilket också är jättekonstigt med tanke på min vurm för filmer från 80-talet.
Och vet ni som vad som är konstigast? Att jag var typ kär i Michael J Fox i så många år.
Fast det här är nog konstigaste av allt, en tjeckisk filmaffisch. Gissa vilken film. Kom igen... gissa...
... Ghostbusters. Och nu måste jag gå och ringa min morbror och fråga om allt var konstigt på hans tid när han levde i utlandet.
PS. Är inte Ellen Page vår generations Michael J Fox? Yeah. Think about it. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar