Lagom Äventyr i Stockholm (med solnedgång)
Vi gjorde inte så mycket egentligen. Sara och jag. Vi var som vi brukade. Hon - Den Förnuftiga. Jag- Den Något Mindre Förnuftiga (Läs: Neurotiskt Vrak När Vi Skulle Åka Med En Buss)
På tal om att vara ett neurotiskt vrak: Har funderat på att om jag ska göra det till min grej att alltid torka av stolar innan jag sätter mig på dem med en näsduk med broderade blommor. Bara en tanke...
På lördagen gick vi på stan. Vi avslutade dagen med middag på Sardin, en tapasrestaurang på Nytorget (tror att nästan alla mina favoritställen i Stockholm ligger på eller i närheten av Nytorget). Tror att det är min och Saras riktigt stora grej att göra tillsammans: Prata strunt/viktiga saker och äta god mat.
Som alltid måste jag berätta vad vi åt för det var galet fantastiskt: Chevretortillas med honung och valnötter, philadelphiapaj med fetaost och spenat plus en brödkorg, hummus och kanske världens godaste oliver.
Jag: Äh? Men var det inte du som inte tålde vitt bröd?
Sara: Jo...
Jag: Ska vi verkligen beställa in en brödkorg då?
Sara: Men vad ska vi äta till hummusen om vi inte har bröd?
Jag: She makes a good point...
Ovanstående är ett exempel på när jag för en gångs skull inte är den konstigaste av oss två.
Innan vi gick så började vi prata om Skottland (igen, vi älskar att prata om Skottland) och då stannade en servitris till vid vårt bord och frågade mig:
Servitris: Bor du med Lexy som klipper hår?
Jag: Öh… va?
Servitris: Jo, jag känner en Lexy som klipper hår och hans rumskompis ser man inte skymten av förutom hennes snygga skor. Det vore ett sånt härligt sammanträffande om du var den rumskompisen.
Jag: Nej, tyvärr jag är inte rumkompisen med de snygga skorna. Men jag önskar att jag var det för det vore ett härlig sammanträffande.
Jag önskar att jag kan vara rumskompisen med de snygga skorna.
Efteråt gick vi på promenad i Vita Bergsparken och såg ut över Södermalm. Det var så varmt luften dallrade och allt var lite drömskt i den den grymma hettan.
Jag: Just nu så slår det mig hur mycket jag ibland längtar tillbaka till den här stan.
Sara: Jo, man tänker sig alltid att man någon gång ska komma tillbaka hit.
Jag: Jag vill nog flytta tillbaka hit en dag.
Sara: Fast du ska bo i Uppsala.
Jag: Öm jo... men nån gång vill jag bo här.
Sara: fast allt är sämre i Stockholm.
*vi börjar diskutera Slussen och Förbifart Stockholm*
Och sen... medan vi planlöst vandrade runt i Vita Bergsparken snubblar vi praktiskt taget in på Park Teatern och ser ett utdrag från Helsinki Dance Companys föreställning Exposed.
Annars summerar denna dialog vår helg (och vår vänskap) ganska bra:
Sara: Jag tänkte på dig när jag såg den här. *ger mig en present*
Jag: *öppnar presenten. Det är en skämttvål med baconlukt* Öm… varför tänkte på mig när du såg bacontvål?
Sara: *med seriös röst* Why was there BACON IN THE SOAP!
Jag: *liksom fattar galoppen* I made it myself!
Tillsammans: Ahahahahaaha! *torkar bort skratttårarna*
Sara: Will you believe the evil robot boy who killed Santa or… the Easter Platypus! Easter shrimps for everybody!
Jag: Easter Platypus! We love you! Aaaaaahhhh… bra skämt. Vi borde se om den serien nån gång.
Sara: Vill du ha öl som smakar rökt?
Jag: Hmmmm… jag gillar förstås saker som är rökta… bland annat öl… tror jag. Låt oss pröva. Och nu spelar vi Super Smash?
Sara: Om du vill.
Jag: Jag vill vara Daisy.
Sara: Du menar Peach?
Jag: Grrrr! Nej! Jag spelade bara Super Mario på Gameboy och då hette prinsessan Daisy så därför heter hon Daisy! Precis som Dr Ivo Robotnik i Sonic heter Robotnik och inte Dr Eggman!
Sara: Gör som du vill. *bryr sig verkligen inte särskilt mycket om Daisy/Peach/Robotnik/Eggman-frågan*
Jag: Varför har du inte låst upp fler karaktärer i Super Smash för!?!
Sara: … för att jag har ett liv? Dessutom finns ju ändå Peach-
Jag: DAISY!
Sara: *suck* Sak samma. Hon finns ju ändå, så vad är problemet?
Jag: Men tänk om jag inte ville spela Daisy? Tänk om jag ville spela som Marth… Garth… Harth?
Sara: Du spelar alltid som Daisy. Eller Samus. Och sen spammar du.
Jag: Pfff! Varför ska jag inte trycka på samma knapp flera gånger om det fungerar?
Sara: Fast det gör det ju inte! Du vinner ju aldrig.
Jag: Detaljer!
Och här är en förklaring till en av våra egenheter och källan till många av våra interna skämt... seriöst; det är skrämmande hur mycket jag fortfarande kommer ihåg av den här serien...
Ps. Min bror har fört en fin tradition vidare. Han senaste sms var kort men rakt på sak: "Här är det jättefint. Skicka mera pengar."
Jag är stolt som bara en syster kan vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar