Men nu finns det faktiskt två historiska personer som förtjänar lite uppmärksamhet. För de är så galet härliga. Crazy bananas härliga.
Vi börjar med Drottning Victoria som inte var så mycket feströkare som hon var Skottlandrökare. Alltså, hon rökte bara ciggisar när hon var i Skottland för att jaga bort mygg som egentligen inte var mygg utan flugor med käkar. Och tänder. Typ en extra ond broms. Med tänder.
Det är okej, Drottningen. Man får röka i ett sånt läge. Det får man.
Drottning Victoria är nog en av mina favoritregenter. Om det fanns samlarkort med världens monarker så skulle Drottning Victoria vara en ovanlig pokemon.
Annars är ju alltid Henrik VIII lite rolig. Kungen som är känd för att han kanske/möjligtvis mördade sina brorsöner, sa tack o hej, leverpastej till katolska kyrkan och… ja, just det… hade galet många fruar som han avrättade. That’s just how he rolled.
Men Drottning Victoria var något alldeles extra. Bland annat stod hon på sig mot sin mamma som skulle få Lucille Bluth från Arrested Development att framstå som en god, omhändertagande mor. ("I don't criticize you! And if you're worried about criticism, sometimes a diet is the best defense.")
Modern försökte, tillsammans med en karl som hette Conroy, bryta ned Victoria psykiskt för att göra henne beroende av modern och Conroy eftersom de ville komma åt makten genom att kontrollera Victoria. För att göra detta lät de henne aldrig vara ensam. Inte ens i någon minut. När Victoria var 19 år hade hon aldrig sovit i ett eget rum. Dokumentären jag såg häromdagen nämnde inget om toalettbesök… så då tänker jag inte heller säga något om den saken.
Men så fort hon blev drottning så krävde hon ett eget rum. Och sen slängde hon ut modern och Conroy från palatset som modern hade våldsrenoverat. Jag tror att frasen ”you go, girl” skulle kunna vara passande här.
Jag älskar, förresten, att det superbrittiska experterna i princip beskriver Conroy så här: ”Han var en irländsk, manipulativ, ond man som ingen kunde lita på. Och irländare… nämnde jag att han var irländare? För det var han. Irländare alltså.”
Annan brittiska expert: Sa nån irländare!?! *gömmer sig*
Förste experten: Nej, nej. Vi pratade bara om Conroy.
Den andre experten: Jaha… *knyter näven och skakar den* Conroy!
Sen dök jag upp, knöt min näve och väste: Edison! Men då tittade de bara konstigt på mig. Suck. Jag försökte bara passa in… bli en i gänget.
Fast jag måste erkänna att trots att jag gillar att läsa om hur Drottning Victoria styrde och ställde är jag extremt svag för hennes förhållande med prins Albert. Det var bara så ofantligt fantastiskt… öm ja, det var ta mig tusan romantiskt. Så där. Det står jag för.
Det var Victoria som friade. Hon tog in honom på sitt rum och sa: "Albert, jag har gjort ett blandband åt dig."
Det är ett rent nöje att läsa vad Victoria skrev om Albert. Hon är så pass övertygande att jag vara nära att dansa in i garderoben. Var halvvägs innan jag fattade vad som höll på att hände. Kallduschen som stoppade mig var det faktum att Albert… ja, han var en brittisk man med polisonger. Inte riktigt min grej.
När det gäller brittiska män föredrar jag dem korta och tjocka plus en cigarr. Korpulenta till och med. Winston Churchill… den mannen. Alltså… den mannen. Vilken retoriker sen…Uppenbarligen har hans livvakt skrivit en bok om hans tid tillsammans med Churchill och det var en ganska lång tid (arton år närmare bestämt) och BBC har nu gjort en dokumentär baserad på den boken. Ett must see för min del eftersom de utdrag jag har fått berättade är både intressanta och lite mer personliga än vanligt… men mest är de comedy gold eftersom Churchill verkar inte vara den lättaste att försöka hålla vid liv.
Till exempel så var Churchill fatalist. Han brukade säga att han fått uppdraget att styra Storbritannien av en högre makt och han inte skulle dö förrän han slutfört det uppdraget.
Okej… en står applåd till livvakten som lyckades hålla liv i denna karl i hela ARTON ÅR! Han lär ha räddat honom från bombsplitter, IRA, indiska nationalister, arabiska nationalister, nazistagenter, grekiska kommunister och de allmänt galna.
För Churchill kunde inte bara chilla och leda landet och slutföra sitt uppdrag. Neeeeeej! Det skulle ju vara helt crazy.
Bland annat ville han hänga med trupperna vid fronten (på D-dagen dessutom… bra där) Åka med trupptransportsfartygen och så vidare. Enda anledningen till att han tillslut inte åkte med trupperna var för Kung George VI meddelade att om Churchill skulle åka med trupperna, ja då skulle han också göra det. *följt av en bestämd stamp i golvet med foten*
Okej, det var inte så. Kungen sa bara så för att visa hur absurt det var att någon med en så viktig position skulle utsätta sig för onödig fara.
Fast jag vill tänka mig att dialogen ungefär lät så här:
Churchill: Jag vill följa med på soldaternas båt.
Livvakten: *suuuuuuuuuck* Nej, snälla. Gör det inte.
Churchill: Jo! Ner till fronten, säger jag!
Kungen: VA?! Om Winston får åka ner till fronten vill jag också göra det.
Livvakten: *känner migränen komma smygande*
Churchill: Fast äh… om George ska åka. Då vill jag inte åka.
Kungen: Moget, Winston, moget. DU VILL ALDRIG HÄNGA MED MIG! Whatever happened to us? We used to be bros. *korsar fingrar för att visa hur tajta de en gång var*
Livvakten: *förlorar tålamodet* Om ni inte lugnar ner er därbak så stannar jag den här trupptransporten och vänder hem igen. OCH DÅ FÅR INGEN ÅKA TILL DISNEYLAND!
Churchill och Kungen: Mäh!
Sen var det den här grejen med bron. Britterna hade precis gått in i Tyskland och tagit över en bro men tyskarna var inte långt borta och bron var fortfarande beskjuten. Churchill kommer på besök och…
Churchill: En bro? Och den är under beskjutning! Jag måste gå över! Jag bara måste. Det här är en sån där grej jag måste göra.
Livvakten: Kan du inte bara gå över den här plankan som jag lagt över den här lilla bäcken istället? Det blir väl kul? Va? Det blir kul. Kom igen. Det blir kuuuuuuul.
Givetvis har jag inga belägg för det här. Men man kan ju spekulera… och tänka sig att det kanske var så här det gick till. Fast det var nog inte så här det gick till.
Trivia: Disneyland? Fanns inte på den tiden.
Faktum är att det känns lite som att när fara hotade och livvakten rusade till Churchills sida för att rädda honom satt premiärministern och lugnt rökte sin cigarr och tittade förvånat upp på sin smått stressade livvakt.
Livvakten: Det ser inte bra ut.
Churchill: *ser ut genom fönstret som precis krossats av en sten, slängd av en medlem i en mobb som har omringat huset* Nej, du har nog rätt. *paus* Det ser ut att bli regn.
Livvakten: *sätter händerna i sidorna* Ååååååååååh, Churchill!
*glad melodi spelas och ännu ett avsnitt i serien ”Det är vår Churchill!” tar slut*
Notering: Måste sluta prata om pokemon OCH försöka förvandla allt till mediokra sitcoms.
Trivia: Enda gången Churchill skadades allvarligt var när livvakten lämnade honom ensam för en dag i New York.
Han blev påkörd av en taxi.
Och av någon anledning får det mig att tänka på när min lillebror skulle lära sig att åka skidor men han vägrade att svänga. Körde störtlopp i varje backe. Vi hade honom i ett koppel då. Tänker mig att det var något livvakten allvarligt funderade att investera i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar