Eller jag menar... hur kan jag ens beskriva det som hände med ord? Är det ens möjligt för att...
Det var alltså en företagsfest. I begynnelsen. Fest med jobbet. Med utannonserad hemlig underhållning till efterätten.
Och jag säger på skämt under lunchen samma dag: "Asså, om det blir Peter Jöback så kommer jag dö."
Hörni... det var Peter Jöback.
Och hörni... jag dog. Jag är död. Så fullkomligt död. Återuppstånden först när Peter Jöback sjöng fler julsånger.
För det var Peter Jöback. När han gick upp scenen stirrade jag skräckslaget på honom och väste till min kollega: "Är det där Peter Jöback?"
"Ja, Hanna. Det är Peter Jöback."
"ÄR DET DÄR PETER JÖBACK!!?"
"JA!"
"ÅH GUD! Vet du vem det där är?!? Det är Peter Jöback!"
"Ja, Hanna. Jag vet."
"DET ÄR ÅH VAD ÄR DET ÄR DET ÄR ÅH DET ÄR PETER JÖBACK!"
"Hanna... ?"
"Peter Jöback!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"
Kan fortfarande inte prata om det här utan att bli formligen upplöst i känslor. Häll upp mig i ett glas och servera mig till en god pastarätt, om ni vill.
Jag tog ett djupt andetag och försökte... liksom behärska mig för det började gå överstyr och då...
Då hörni... GULDET BLEV TILL SAND! och jag bah: "Mission control, we've lost contact. I repeat. Mission control, we've lost contact."
"Roger that, Omega Squadron. Initiate last resort operation, codename Peter Jöback Är Här Åh Gud Han Är Här Hur Ska Jag Hantera Alla Dessa Känslor Samt Impulser."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar