Ibland undrar jag vad mina medmänniskor har gjort för att förtjäna mig. Tar mig själv i beaktning. Gör en objektiv betraktelse av vem jag är, hur jag beter mig och vad min vänskap för med sig och jag bara... "Min Gud, vilka synder har ni begått för att straffas som ni nu straffas? Vad är för vänner jag har egentligen?"
Skulle aldrig vara vän med någon som är vän med mig. Därför bryter jag mig in i deras hem om natten i jakt på spår efter deras avskyvärda brott. Min jakt avbryts av ett överraskande ljussken. Mina vänner står i dörröppningen. Ljuset spiller in i vardagsrummet från sovrummet där de tänt ljuset. Det är en gloria kring deras sömndruckna skallar.
"Hanna," kraxar de, "Vad gör du... det är mitt i natten?"
"Jag vet vad du har gjort!" skriker jag och pekar anklagande a la j'accuse.
Mina vänner lägger handen över munnen, "Vad har jag gjort för förtjäna detta?" viskar de.
Jag sliter mitt hår, sliter mina kläder, sliter mitt ansikte, "MEN HALLÅ? DET ÄR JU DET JAG FÖRSÖKER TA REDA PÅ!"
Och så är vi tillbaka där vi började.
Eller är jag bara en oförklarlig akt av Gud? En slags personifikation av teodicéproblemet? Om Gud är god varför måste jag då lyssna på Hannas icke-skämt som mest är bisarra utläggningar om hur gurkor för det mesta inte är särskilt klämda? Det är något det lärda länge tvistat om.
Jag vet. Har också sagt åt dem men de slutar aldrig tvista.
Skaffa ett liv, skriker jag åt dem och drar undan sammetsdraperierna som hänger för fönsterna. Solljuset illuminerar kaskaderna av damm som skakas loss.
De lärda väser och ljuset speglas i deras hud som blivit hård med åren. Ett slags pansar som nu skapar en symfonia när de lärdas kroppar darrar och hudens olika lager skrapar mot varandra.
Jag håller ut min hand till dem, "Låt mig vissa er en helt ny värld, en plats ni inte visste fanns. You don't have to go home but you can't stay here. När skall vi tre mötas igen? En spik i foten!"
De lärda kvider under bombardemanget. År och år av att tvista av samma fråga har lämnat dem utan försvar mot oförmodat nonsensen. De krälar närmare och jag leder dem fram till dörren. Öppnar den och visar dem världen.
De lärda får knappt fram en väsning mellan sina stela och knotiga läppar. Hänförelsen är totalt. Deras muskler låter som torra grenar som vinden leker med när de sträcker på sig och fäller ut klorna. Det finns så mycket att se, så mycket att uppleva... och de lärda är så hungriga. De har blivit så hungriga. De lärda krälar ut i världen.
När ljudet av mänskligt lidande når mig börjar jag inse att det här kanske inte var min bästa idé. Att det var något jag redan borde ha börjat ana när den gamla gumman varnade mig på vägen hit. "Vänd om, vänd om! Medan det ännu finns tid!"
... eller den broderade väggbonaden med texten "Lämna allt hopp, ni som går över tröskeln" som hängde i vestibulen till de lärdas näste.
Alla ganska tydliga tecken på att min idé inte var särskilt bra. Inte en av mina bästa kan man säga.
Jag går ut på gatan igen och en man staplar förbi mig. Han kastar en snabb vild blick på mig. Blod droppar från hans mun. Han ber mig inte om hjälp. Vi vet både två att det inte är någon idé. Det är hans tänder, naglar och kött de vill åt. För att inte nämna hud. De lärda har många användningsområden för din hud.
... eller är det hy? Vad är skillnaden? Spelar det någon roll? Antagligen inte för innan världens sista dag är över kommer någon bli flådd levande. Man måste prioritera på den yttersta dagen.
Återigen tänker jag på vad mina medmänniskor gjort för att förtjäna mig.
Och så var tillbaka precis där vi började.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar