The Passion Show

Ibland har jag önskat att mitt liv vore lite mer som en sitcom. Därför har jag skrapat ihop en pitch. Det är inte så mycket en pitch som det är mitt liv dock. Mer eller mindre.

(filmad framför en rätt så nöjd publik)

Första avsnittet:
När mitt liv plötsligt är en amerikansk sitcom skulle det inte alls vara konstigt om jag skulle vilja bryta mig in på mitt jobb efter arbetstider.

Det är inte ens konstigt att jag väljer att förklara allt med en ljuvlig flashback. Snälla. Låt mig bjuda er på flashback.

*det mjuka ljudet av en harpa... *

Där stod jag. Ensam. Kvarglömd på terrariet. Försökte att inte ta det som en förolämpning men-


Äh... för långt back. Spola fram. Höj ljudet också.

*det mjuka lite högre ljudet av en harpa... *

Befinner mig i en hiss som gör mig paranoid. Var på väg till jobbet och plötsligt orkade jag bara inte. TRISTESS! Det skulle bli en ååååååååhhhh sååååå tråååååkig dag. Insikten gjorde mig knäsvag. Lutade mig matt mot hissväggen och tänkte: "Nej, nu gör jag det. Finns ingen annan utväg. Nu gör jag det. Här och nu. Vem skulle kunna stoppa mig? Kom igen, gör det bara."

And I shaked it!

Åh som jag shaked it. Jag shaked it som om jag var den sista kvinnan kvar på jorden och ej längre stoppades av däggdjursinstinkten att försöka bete sig som nån med bra arvsmassa.

Men sen så var jag inte den sista kvinnan eller ens den sista människan kvar på jorden. Det insåg jag när hissen stannade och jag såg säkerhetskameran.

Om kameralinser kunde hånle... som den hånlog då. Jag hytte med näven och sa: "Det här kommer du inte undan med, Smithy!" och även jag insåg att det inte gjorde saken bättre.

Såatteh... vem vill bryta sig in på mitt jobb och förstöra videofilerna... datafilerna? Struntsamma, vem vill förstöra en massa grejor innan den jäkla säkerhetsvakten lägger ut det på Iiiiiiinternet och jag blir den ofrivilliga Ultimate Dancegirl?

Slut på flashback.

...

Hrm!

SLUT PÅ FLASHBACK.

*det mjuka ljudet av en harpa... *

Tack. Betalar dig inte för att sova. Kommer inte rekommendera dig när mina väninnor behöver underhållning till sina gaaaaaaaah-rrrrrr-den parties.

*Rekommendera det här, va!*

Rrrrr. Okej. Ugh. Öh. Wow. Åh-kej. Uuuuuh. Hur som helst... okej, lite konstigt är det kanske fortfarande. Men det skulle bli kul. Att bryta sig in menar jag. Vår vänskap skulle växa. Som mögel.

Säkerhetsvakten skulle visa vara förvånansvärt listig och jag skulle visa mig vara... inte fullt så listig men rätt så kreativ.

Jag skulle till exempel få syn på ett öppet fönster och tänka "ah-ha!".
Blixtsnabbt skulle jag skaffa fram en stav för att försöka stavhoppa in genom fönstret. I sista sekund skulle säkerhetsvakten dyka upp och glatt stänga fönstret.
Stackars Passion... jag skulle liksom bara rinna av husväggen och ner på marken. Kanske skulle jag blänga och fräsa ilsket: "Det här kommer du inte undan med, Smithy!"

Ständigt denna Smithy. Glöm Den Där Arge Mannen PÅ Konsum, Smithy är min nya ärkefiende.
Och nu är ni säkert rätt skakis av inte få veta hur det slutar. Ska inte hålla er på halster längre:

Efter många om och men, efter ett flertal misslyckanden ger jag upp. Smithy kacklar nöjt och drar sig tillbaka till sin fuktiga håla.
Jag: *med den där gnälliga rösten jag får så lätt* Ååååååååh! Mitt liv är över. När Smithy väl är färdig är skadan så djup att inte ens det mest ambitiösa försöket att framstå som ironisk kommer att kunna rädda mig.
Min vän som följt med mig på detta äventyr ler överseende. Vi kan kalla henne Sven.
Sven: Passion, du borde inte vara en sån tvivlare.
Jag: Tvivlare? Jag tvivlar inte, jag vet att mitt liv över. Kaputt. Undrar du kanske var mitt liv är? Varför tar vi inte en titt på Östersjöns botten? FÖR DET ÄR DÄR MITT LIV BEFINNER SIG! Bottennivån!
Sven: Inte då! Jag har en del kontakter så det var inga problem att radera varenda bevis på din spontana dansföreställning i hissen. Om du bara hade litat på mig hade du inte behövt göra allt det här.
Jag: Åh...

Vi ser på varandra. Två vänner. Gryning. Fågelkvitter. Det mjuka ljudet av en harpa... sen nitar jag den jäveln.

Jag: Var allt det här i onödan? Är det du säger? Jag försökte hoppa stavhopp genom ett fönster på andra våningen. Är du från vettet!?! Jag rann ner för en husvägg. Jag har ont i lårbenshalsen. LÅRBENSHALSEN! Jag vet inte ens vad det är.
Sven: Aj...
Jag: Rrrrrrrrrrrr... *och så stormar jag bort*

Rättelse: När jag spelade upp delar av det här avsnittet för Baconfräs och Hamburgersvett Hundarnas Bästa Vän (ibland slår det mig... jaq har en del underliga vänner... mycket mattema... ) berättade de vänligt men bestämt att trots min övertygelse var det inte alls så man "shaked it". Tvärtom. Det jag utförde var en så kallad... "unshaking it"? Äh jag vet inte...

Härnäst!

The Passion sitter i telefonkö!