Det lär vara karaktärsdanande att utsätta sig för saker i livet vi tycker är jobbiga, svåra eller plågsamma. En åsikt som främst delas av föräldrar (samt deras föräldrar, en ond cirkel är var det är), den spanska inkvisitionen, storasystrar och gymnastiklärare.
Om vi nu, hypotetiskt, antar att detta påstående är sant, då kan jag lugnt säga att jag är den mest danade... karaktärigaste... vad jag vill ha sagt är att i så fall är jag en riktig karaktär eftersom jag tycker det mesta i min vardag är otroligt plågsamt (ack och kanske till och med ve!)
Utan att överdriva vågar jag påstå att varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund av min existens är en svår prövning men det är lugnt. Man lär väl härda ut tänker jag. Ljuset i tunneln och allt det där (ett mötande tåg?)
Exempel på saker jag tycker är prövande:
- Boka tid hos frissan... för tänk om jag stör? (ugh... kan man bli mer patetisk?)
- Köpa skodeodorant... för tänk om folk tror att mina fötter stinker när de egentligen bara besitter en... svårförstådd bouquet. (tack för att du besvarade min retoriska fråga. verkligen. tack. känns så mycket bättre nu.)
- Föra avslappnade konversationer med människor jag inte känner (och så när man tror att det inte kan bli värre... )
- Föra avslappnade konversationer med människor jag känner (om nån vill mig nåt är jag på mitt rum och tar en tupplur... IGEN!)
Men dagens prövning var extra prövande. Det var en prövande prövning kan vi säga. Det skedde på morgonen, när jag var på väg till jobbet.
Som vanligt lyssnade jag enbart på musik som fick promenaden att kännas som introt till en film från 80-talet där jag som huvudperson inte vågar/kan dansa men kan se spöken och därför måste/vill bygga en tidsmaskin för att kunna komma med i basketlaget på min skola trots att jag är en varulv/mumie/chupacabra samtidigt som jag försöker uppvakta den Populära bara för att på slutet inse att det var någon helt annan som egentligen var min själsfrände... och resten av världen bara: didn't see that one coming.
På slutet lär jag mig att dansa (fortsätt drömma!)
Som ni förstår skulle jag spelas av Jennifer Grey eller Molly Ringwald. Alla mina vänner skulle spelas av han i Pretty in Pink som sen spelar brorsan som inte är Charlie Sheen, Alex "Fem i Familjen" Keaton, hon den störiga grannen i Huset Fullt och Alf.
Precis när jag kommit fram till det obligatoriska montaget ackompanjerat av Blondie avbryts min dagdröm av att jag upptäcker att jag måste knyta om ena skon. Böjer mig ner för att knyta skon lite snabbt. Är för snabb och lyckas knyta fast min väska i skon. Märker ej detta; reser mig upp och snubblar ett par steg innan jag faller omkull. Reser mig upp, borstar av dammet och ser mig förstulet omkring. Hoppades att ingen såg vad som precis hände. Fast samtidigt önskade jag att någon hade varit där och sett spektaklet för det var fabulöst classic comedy gold slapstick.
Förstår ni hur svårt mitt liv är? En prövning. Ett eldprov.
PS. ALF var en fruktansvärd serie. Jag fick mardrömmar av ett avsnitt när utomjordingen brottades med en krukväxt (det var en hotfull scen, okej?) Värst var ett avsnitt när Alf lånar en tjejs bästa kudde på vilken han sedan dreglar på under natten. Det skulle föreställa ett skämt men jag grät. Var ett känsligt barn antar jag. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar