Hemlängtan

Jag och Sara kommer att åka hem en månad tidigare än vi planerat. Dels för att Sara behöver lugn och ro för att färdigställa sina inlämningsprover till ett antal konstskolor men även för att hemlängtan gnager ett hål i våra hjärtan.
((Milda Matilda! Jag råkade just spilla kaffe på heltäckningsmattan! Måste rusa!))
((Okej, faran är över. Det blir inte en bestående fläck men när jag träffar människan som tänkte; "Hm... dåligt isolerade hus med heltäckningsmattor... det är ingen dum idé!" ska kasta potatisar i dennes öga. Kinski-style!))

Öm... vad var det jag ville säga egentligen? Åh, just det! Hemlängtan!
Det är något jag blivit tvungen att komma till tals med den senaste tiden, att inse att jag inte är en äventyrlig nomad som reser med horisonten som mål. Jag är ingen Snusmumrik eller Wonderlust King.

Dessutom Edinburgh är grått och evinnerligt vått just nu. Därför hatar jag denna stad i detta ögonblick. Min hemlängtan börjar anta en nästan fysisk karaktär nu.
Igår snöade det en stund. Åh, tänkte jag, nu vill jag ut i ett spår. Sedan började det hagla istället och det fanns ett hål i min sko och jag blev matt. Nu är jag lite förkyld och känner mig deppig.
För att muntra upp mig har jag skrivit en liten drömlista (att skriva listor muntrar alltid upp mig.)

Vad jag ska (eller åtminstone vill) göra i år!
Åka till Öland: Jag ska åka till vår lilla, lilla röda stuga med vita knutar och fullkomligt ge efter inför mina naturromantiska tendenser. Jag ska blicka ut över Allvaret och njuta av de storslagna solnedgångarna över en himmel som är så mycket större än vad brukar vara inne i stan. Sedan ska jag rensa ogräs i trädgården, klippa gräset med vår infernaliskt omoderna gräsklippare äta hallon från vår trädgård och köra en bil. I år kanske jag till och med får för mig att klättra i träd för att det är så romantiskt men efter tag komma att känna jag mig dum och låtsas som ingenting.
Studera: Jag hoppas verkligen på att det blir som jag tänkt mig. En vistelse i Uppsala känns just nu helt rätt. Det är lagom långt borta i enligt min smak. Dessutom är det där Pelle Svanslös bodde.
Äta glass: Det blir Nytorgsglass för hela slanten.
Minst en längdskidstur: Allt är så tyst. Det vill säga om det inte är en sådan där dag då snön fastnar under skidorna oberoende hur du vallat vilket gör att jag och min bror återigen blir två sexåringar och vår Far är beredd att mörda oss med sina stavar. Om det inte är en sådan dag brukar allt vara så tyst, så tyst. Snön knarrar under skidorna, man kommer in i andra andningen och rörelserna blir tillslut mekaniska och man kan tillåta sig att dagdrömma lite. En liten fikapaus med kaffe, mackor, kokta ägg, torkad frukt och en rad choklad.
Gå på filmfestival: Om min bror inte ändrat sig, vilket han gör jämt och ständigt eftersom han är en känslig konstnärssjäl… säger vi, så skulle vi försöka gå på en filmfestival tillsammans. Som sagt, jag vet inte om det fortfarande är aktuellt. Min Broder är en ombytlig människa och skulle lika gärna kunna vara inne på nåt helt annat nu. Kanske är han till och med tillbaka i fasen Min Syster Är Pinsam. Hur kan han tycka det? Jag är hipp. Jag är down with the crowd! Säger man fortfarande det? Har man någonsin sagt så?
Svart är mitt nya Svart: Seriöst. Sara må hacka så mycket hon orkar men skam den som ger sig! Jag gillar att bära mycket svart, så det så. Det är enkelt och snygg. Jag tänker fortsätta att ackumulera en garderob som för det mesta består av svart, grått och ett par väl valda stänk av färg. Faktum är att jag tänker fortsätta bära svart tills man upptäcker en färg som är mörkare än svart.
Göra Saker: Ska försöka genomföra ett par av de ting bloggen www.365saker.se förslår att man kan göra. Bland annat har jag tänkt mig att lära mig en text utantill (The Ballad of the Reading Goal av Oscar Wilde), skicka iväg en bok via Bookcrossing.se, rida på en häst, umgås med en katt (saknar faktiskt mammas små monster) och brottas med en jämnstark. Har redan gett bort mina organ så det är redan avklarat men tänkte att jag ska ta och donera lite blod och benmärg i alla fall. Enligt mamma så är det inte så farligt att donera benmärg längre.