Kaffe, klezmer, pojken och stjärnan

Igår när jag drack kaffe (svart) samtidigt som jag målade naglarna rosa, övade på att sitta rak i ryggen och lyssnade på klezmer... öm ja... så insåg jag att teatern inte alls var död. Tvärtom.
Jag hade precis läst om Making History av Stephen Fry och reagerade på detta uttalande ifrån protagonisten: "Plays are nothing to films, nothing. Theatre is dead but sometimes I like to go and watch the corpse decompose."

Orsaken till den så fruktansvärt djupa för att inte säga kloka insikt var på grund av min kurs Ripping Scripts.
Förra torsdagen var jag så här nära ett fullkomligt nervsammanbrott. Kl 17.22 befann jag mig på buss nummer 33 som rullade upp för (eller är det nedför?) South Clerk Street och jag kunde inte låta bli att tänka: "Jag skulle kunna sitta kvar här och åka långt, långt bort... till en galax för länge, länge sedan... vänta... nu fick jag den där Star Wars referensen om bakfoten... "
Dock avbröts min tankegång av att jag fick syn på min slutstation (efter Bingo hallen men innan Lidl) och jag tryckte automatiskt på stoppknappen så hastigt att killen bredvid mig som var helt uppslukad av sin Ipod Touch förskräckt ryckte till.

Anledningen till min nervositet var att idag var det första gången vi skulle spela upp något jag själv skrivit på Ripping Scripts-kursen. Min korta pjäs eller snarare korta scen handlar om hur den ensamma Birgitte försöker skapa kontakt med andra människor genom att bråka med sina nya grannar om ett par futtiga äppelträd. Meningen var ingen av dem, varken Birgitte eller Eva (grannfrun), visste hur man tog kontakt på annat sätt. Jag var inte nöjd med det jag skrivit. Det kändes platt och ointressant men då...
Efter det att min scen spelats upp (Birgitte spelad av Leslie, Eva spelad av Idoyah, Adam spelad av David (men som vi kallar Jim)) vänder sig läraren mot mig och säger: "Jag tänkte på genast på en sak när jag såg det här; Chekov."
Jag: "Haha. Okej. Tack!"
Jag tänker: "Satan! Varför har jag inte tagit mig för att läsa Chekov tidigare? Då skulle jag förstå den där komplimangen så mycket bättre för det öh... det var väl en komplimang?"
Läraren fortsätter: "Jag uppskattade speciellt den surrealistiska attraktion som fanns mellan Eva och Birgitte. Hade du planerat att det skulle finnas lite homosexuell subtext?"
Jag: "Paco? You're crazy, Paco! Let's roll with the lesbian subtext!" (Okej, det var inte så jag sa det och min lärare heter inte Paco. Det där var bara en kort summering... en sammanfattning av det jag ville förmedla. Säger vi.)
Läraren blev lite besatt av min scen och ville köra om den flera gånger på olika sätt. Det hela blev någon form av surrealistisk halvromans mellan Birgitte och Eva med ett ton av eufemismer och metaforer. Det var fantastiskt att se hur något jag skapat få eget liv och orden nästan flög. Jag erkänner, det är sant, jag var nära att kasta huvudet bakåt, skratta ondskefullt, och skrika: "Yes! Fly, my pretties, fly!!"

När vi spelat igenom den ett par gången på olika sätt påpekar säger Nick(som ni bör veta passar bra i rollen som den karismatiska Satan och en privatdetektiv som egentligen inte är privatdetektiv) att han en gång sett en bra pjäs där "gardening" var en metafor för sex. Plötsligt satt vi alla och fnissade åt repliken "Gardening is one of the few pleasures I have left in life since I retired."
Läraren stirrar trött upp i taket och säger högt: "De blir konstigare för varje år."

Så... teater är underbart. Det går inte att jämföra med film precis som man inte kan jämföra en serietidning med en bok. Jag vill skriva mer teater... även om det lilla jag vet om den svenska teatervärlden skrämmer mig och irriterar mig. Mest av allt vill jag nog bryta ner människa psykiskt och skapa mig en egen Klaus Kinski... hm, kanske skulle jag kunna passa in där ändå.