Exempel på något som nära nog drev mig till vansinne: En texts stående imperativ är "förstå mig!"
Skulle inte tro det, va. En texts stående imperativ och främsta syfte är "Njut av mig! Älska mig besinninglöst och vilt! Eller hata mig med en passion som får världen att skaka och Poseidon, jordskakaren själv, att vissla lågt och utbrista: Inte illa pinkat! GE MIG EN REAKTION! Påverkas av mig! Påverka mig! Eller så kan vi... bara hänga? Känna efter lite? Kanske om det känns okej kan jag lämna min tandborste hos dig... en blomkruka? Hm? Okej? Nej? Snäääääääääälla!"
En text vill vara all up in your space.
Men jag känner mig inte riktigt redo att dela med mig av denna spännande och ovanliga litteraturteorin ännu. Folk kan kanske få för sig att jag är lite konstig.
***
Igår var jag på en sorts minipubrunda. Alla stammisar i Rondellen fick förghinder så tillslut blev det bara en person som dök upp. Men vi hade en trevlig kväll ändå. Vi ondgjorde oss över nollningsfasoner och diskuterade Rondellen och hur fint det är med en skrivklubb.
Dessutom försökte jag återfinna det perfekta ölet på Upplands. Det gick så där.
Jag: Innan sommaren drack jag ett fantastiskt gott öl här. Det var dimmigt och enligt menyn smackade den banan men det var inte ett sånt där tjafsigt bananöl.
Bartender: Var det ett körsbärsöl?
Jag: Nejnejnejnej! *skakar vilt på huvudet* Det var ett dimmigt öl.
Bartender: Vad menar du med dimmigt?
Jag: Det är ett lager men man kan inte se igenom det. *sneglar på Ebbas lager och inser att den inte heller är så lätt att se igenom* Eller, det är liksom dimmigt. Inte klart. *paus* Det var ett tyskt öl. Vilket jag inser kanske inte hjälper så mycket. *paus* Kanske belgiskt. *paus* Jag kanske bara ska försöka beställa nåt annat?
Bartendern: Nej! Vi måste lösa det här ölmysteriet.
Tillslut fick jag en dimmig öl som smakade sötare än den öl jag var ute efter men det var okej. Bartendern fick lite dricks.
Alla var nöjda. Nja... jag var halv nöjd men sen åt jag pommestallrik med bea och då blev jag äntligen nöjd.
När jag skulle åka busshem lutade jag mig lite lojt mot busskuren och tog fram min Bruno K Öijer bok (THAT'S RIGHT! Jag hade tagit med the big guns och så blev det knappt någon poesipubrunda) och läste ett par dikter i det gula skenet från gatlyktorna.
Nej, jag hade ingen som helst självdistans. Eller jo... det kan man säga att jag hade. Jag tänkte: Jag måste se ut som en tönt nu men det kan aldrig vara helt fel att läsa Öijer en ovanligt sval septemberkväll när man är lite rund om foten.
1 kommentar:
Du är sjuk. Fortsätt med det. Genialitet är bara runt hörnet. Och väntar. Förmätet.
Skicka en kommentar