Samtidigt, i ett medeltida kloster.

Munk#1: Asså... det här med Ovidius...
Munk#2: Va? Vad är det med honom? Han är sjukt bra.
Munk#1: I know! Men det här med... ja, en del skulle påstå att det är lite opassande för oss goda munkar att läsa texter av en hedning som skriver om hur han gärna ligger med stora, små och några med socker på.
Munk#2: Jaha... du menar det där med hrm... men asså, jag läser faktiskt bara Ovidius för det fina latinets skull.
Munk#1: (lite för högt) JAG OCKSÅ! Det fina latinet...
Munk#2: Det fina latinet...
(Tystnad)

Samtidigt, i ett annat kloster:
Abbot: Hejhej! Vad är det här du läser så flitigt? Ovid... Ovidius?
Munk: Jag läser det för det fina latinets skull!
(paus)
Abbot: Jag också.

Å sen gjorde de high-five.

Det här är det ingen vet säkert, om det gick till så här. Var Ovidius verkligen dåtidens "jag läser den för artiklarnas skull"? Ingen kan veta det säkert men man får ju spekulera.

Och nu ska jag försöka skriva ihop nåt av det här till Passion&Pettersson.