Hemlös prosalyrik

Ett liderligt stycke text som jag tycker om men inte riktigt vet vad jag ska göra med den. Känns inte som nåt jag kommer skriva vidare och har ingen annan plats för de formuleringar som jag gillar. Därför ger jag denna lilla prosalyrik ett tillfälligt hem här. Hoppas att ni behandlar det på rätt sätt. Jag menar, om det kommer fram till er med en tom skål och: "Please, sir, can I have some more?" vet ni vad ni ska göra. Uppmuntra aldrig ett liderligt stycke text med gröt.

Och för att ni ska komma i rätt stämning vill jag påpeka att Petterson aka Casting Director aka The Enlightened One aka Ebbalicious bestämde/föreslog/la fram den fina idéen att "Hon":et i denna text ska spelas (om den situationen uppstår) av Tilda "Läskig och snygg på en och samma gång" Swinton.



Den Utopiska
Hon dansar för sig själv.
Och skrattar.
Skrattar, skrattar åt allt.
Simhud mellan hennes tår för hon bor vid en sjö.
Där fångar hon fisk. Den äter hon rå.
Fisk är det bästa hon vet.
När hon sliter upp dem ur det svarta vattnet,
skakar de och öppnar munnen.
Stänger munnen.
Öppnar munnen. Tandlös. Ordlöst skrik.
Hon gillar att hålla dem ömt mot sitt nakna bröst.
Känna hur de slutar skaka, så stilla de blir.
När de dör i hennes händer skrattar hon.
De är så konstiga, de fiskar hon fångar i sin sjö.
Hennes ögonlock är genomskinliga. Flugvingar.
Fladdrar till och hon är aldrig blind. Sinnen på helspänn. Hon känner allt.
Ser på världen som ett underligt pussel. Man kan plocka isär det. Titta på varje bit. En i taget. Lugn och ro. Kanske sätter hon ihop det igen.
Hon känner allt och hon känner ingenting alls.
Det frusna blodet i hennes ådror kokar över. Bubblar och fräser åt världen som aldrig svarar.
Tomt.
Och om hon känner sig ensam ibland, så konstigt att känna sig ensam när man alltid varit det, kastar hon sig ner i vattnet.
Hårt mot ytspänningen som darrar mot hennes hud, innan den brister och sjön släpper in henne.
Hon kan hålla andan i timmar. Sjunker mot bottnen. Låtsas att hon är en fisk. Kanske känner hon sig mindre ensam då men hon simmar alltid upp till ytan igen, för under vattnet kan man inte skratta.