En Studie

En kombination av övertrötthet och enbart en kopp kaffe till frukost samt att trots vi bokat studion så krånglade det idag.

Det var det jag hade att ta mig an idag. Därför är det inte så underligt att jag på redaktionsmötet sa "Clowner, Ebba, clowner."
Ebba ser förvirrat på mig.
"Clowner," fortsätter jag, kanske lite för ivrigt, "Vi kan ta på oss hattar. Sminka oss. Jag kan ha en hatt!" det sista sägs i en sorts flämtande, flåsande röst som inte kan vara nyttig.
Ebba fortsätter att se förvirrat på mig.
"En av oss måste ha en blomma i handen," säger jag allvarligt, "Alltså, det kan vi ha på vår sida för Passion&Pettersson."
Med en röst som antyder att hon egentligen inte vill fråga det här men att jag inte gett henne något val, "Vad pratar du om?"
"Vi behöver en ny bild till vår sida. Jag tänkte att vi kunde klä ut oss till clowner och så kunde vår nya text vara: Var inte en ledsen clown med blomma i hand. PASSION OCH PETTERSSON! Vi har inte gått på clownskola men vi gör så gott vi kan. Vad tycker du?"
"Men... vi har inte så mycket med clowner att göra," påpekar Ebba.
Jag: "Nej, precis... nej, vänta, det här lät mycket bättre i mitt huvud. Det lät fantastiskt," suck, "Det gör det inte längre."

Efter att redaktionsmötet var avslutat väser jag till Ebba: "Jag har ändrat mig. Clowner är sexistiska!"
Ebba tänker inte ens fråga.

Under inspelningen lugnade jag dock ner mig. Ebba roade mig genom att låta mig leka charader under låtarna. Sen liksom försvann mitt grepp... om alltet. Det började med att jag klaga över att ett antal äldre personer, som vi inte ska nämna vid namn, hade a) gjort sig lustiga över att jag inte visste vad "snugga" var för något (va, vet du inte det? det är ett jättevanligt slang för böjd sjömanspipa. alla använder det. ja, folk du vet) eller b) sett besvikna ut för att jag inte visste vad "snugga" var för något.
Detta beklagade jag mig över och berättade att en anledning till att jag (och min generation) inte längre vet vad snugga är för något är på grund av att det inte finns några gentlemän kvar.
"Om det fanns såna idag," sa jag, "Så skulle dem se ut så här," kryper ner under ett studiobord under en låt, håller handen och kröker på läpparna som om jag hade en osynlig snugga i munnen och sen reser jag mig upp och säger: "Mentelegem!"
Ebba: "Vad sa du nu?"
Jag tar ut den osynliga snuggan, "Jag sa 'gentlemen!' men eftersom jag har en snugga i munnen kan jag inte tala ordentligt," sätter tillbaka snuggan, "Mentelemeg! Pentlemän! Mentelelegem!"
Ebba: *ganska glad att jag i alla fall slutat fnissa åt mina egna repliker*

Eftersom det krånglat med studion blev vi klara sent och var fick springa ner till v-dala för att inte bli alltför försenade till Rondellen. Trots kylan blev man nästan svettig eftersom jag kånkade på väskor från Gävle och Ebba var allmänt, och smart nog, ordentligt påbyltad.
Ebba: Öh, jag är så varm!
Jag: Huuuur varm är du?!?
Ebba: Jättevarm.
Jag: ...
Ebba: ...
Jag: Jag trodde vi höll på att lägga fram ett skämt.

Som tur var blev vi endast en ynka minut försenad till Rondellen. Jag gled stolt in i Röda Rummet och utbrast: "Mentelgem!"
Var rörd att ingen tyckte det var konstigt. Okej, det var mer som de ignorerade mig eftersom jag har en viss tendens att hitta på saker för att jag gillar att prata. Fortfarande... jag blev rörd.

Rondellenmötet var ytterst spännande. Vi hade ett specialmöte som var mer diskussion kring skrivandet, vår syn på skrivandet och våra mål. Det var verkligen intressant eftersom att trots att de flesta tyckte om att skriva för att de hade ett behov av att uttrycka sig fanns det så många vinklingar, nyanser på det hela att det inte kändes som vi satt och ältade samma sak.

Funderar på att skriva nåt mer på det temat. Vi får se.

Avslutningsvis: Har någon sett min osynliga snugga? Jag hade den här alldeles nyss och nu är den... å vänta, här är den. Under kudden! Tänk, nu blir mitt ansikte rött. Härnäst tappar jag huvudet, va? Mentelegm!

Godnatt.