Delikatessen

Min syn på mat är ganska rättfram. Jag äter och lagar i princip allt skulle jag våga påstå.

Förutom ananas.

Seriöst. Vad är det med ananas? Varför finns det överhuvudtaget? Jag blir arg bara jag tänker på ananas.

Det är kanske det allra vidrigaste som någonsin vuxit på ett träd och jag har ändå en gång petat på en klump som växte på ett träd men som sen visade sig vara en samling spindelägg som exploderade i tusentals små spindelbebisar OCH JAG TYCKER FORTFARANDE ATT ANANAS ÄR ÄCKLIGARE.

Annars har jag alltid haft en enkel relation med mat. Till och med lekfull kan man säga. Faktum är att jag brukade ha specifika lekar som barn, en lek till varje rätt.
När jag åt lasagne var jag en modig lejoninna som jagade åt min flock. Lasagnen var en buffen som jag fällt. Min kniv och gaffel var sylvassa käkar som malde sönder ben och slet upp den sega huden. Hurra! Min flock var räddad undan svält. Cue Elton John.

När jag åt godis brukade jag försöka svälja gelégrodor hela för det var så hägrar gjorde. För det mesta satte jag i halsen och mina föräldrar visste inte riktigt om jag var självmordsbenägen eller bara dum i huvudet. Lördagsgodiset innehöll också geléormar och då var jag en ormvråk som cirklade, cirklade tills jag fick syn på en fet huggorm som var seg efter att svalt en sork. Ormen trodde att den var högst upp på pyramiden men den hade fel... det var jag, ORMVRÅKEN!

En hel del djurteman. Ni vet hur naturdokumentärer kan förvrida skallen på unga flickor.

Det konstigaste var dock när vi åt fisk när vi var på semester på Kreta. Det var ett sånt ställe där man fick peka ut fisken man ville äta.

Tyckte jag det var obehagligt? Var jag förvånad att plötsligt ställas öga mot öga mot något som jag inom en snar framtid skulle äta upp?

Nej. Allt jag minns är den fullkomliga lyckan. JAG KONTROLLERADE LIV OCH DÖD! Mitt ord var lag. Vilken fisk som skulle leva, vilken fisk som skulle dö. Det var bara jag som kunde avgöra.

JAG VAR DERAS GUD!

Jag kan bara spekulera i hur det måste ha sett ut med en sexåring som slängde huvudet bakåt, skrattade ett "mwahahaha!" och tvinnade sin mustascher.

Uppenbarligen när inte mat bara min kropp utan även mitt storhetsvansinne.

Hallå! Psykologiskt breakthrough!

Nu känner jag mig själv lite bättre. Äter inte mat för att det är gott, äter mat för att det ger mig en känsla av makt.

Häromdagen frågade jag min pappa hur han ser på mat.

Uppenbarligen hatar han också ananas och brukade leka tryckpress när han åt blodpudding (blodpuddingsbitarna var blytyper och lingonsylten trycksvärta)