Tåg och jag går inte riktigt ihop.
Kanske främst för att jag ogillar att behöva sitta för nära en annan person som jag inte känner. Dessutom, ifall man sitter vid fönstret måste man i princip annonsera till sin varje gång naturen kallar.
”Ursäkta, äh… jag ska bara… errr… ja… ” och så blir det till att osmidig hoppa ur stolen och glida ut i gången och ragla desperat mot toan eftersom man väntat till sista sekunden, tvingat blåsan att härda ut tills man insett att det är tre timmar kvar på resan, att det inte finns en chans i världen att man kan hålla ut så länge.
Det är för intimt, är väl det jag vill säga. Jag vill liksom inte basunera ut varje gång jag måste kommunicera med naturen till min närmsta medpassagerare. Föredrar att försöka behålla en air av mystik. Min medpassagerare ska se på mig och tänka: ”Ah, där har vi filosofiskt lagd ung dam… vart är hon på väg? Var hon redan rest i tankarna? Åh… tycks vara djupt försjunken i allvarsamma funderingar… OCH VAD ÄR DET FÖR GIGANTISK IPOD HON HAR!?! DEN MÅSTE VARA TUSEN ÅR GAMMAL!”
De ska inte tänka: ”Hehehe… ja, så går om du häller i dig en XL latte i ett huj… hehehe… OCH VAD ÄR DET FÖR GIGANTISK IPOD HON HAR!?! DEN MÅSTE VARA TUSEN ÅR GAMMAL!”
Ibland önskar jag att människor inte skulle tänka så mycket om mig (självklart tänker de mycket om mig, det är inget jag hittar på pga min hispiga personlighet) men det skulle innebära att jag måste försöka vara mindre fascinerande OCH DET ÄR FÖR SVÅRT. Det är ändå en passiocentrisk värld OCH MAN KAN INTE ÄNDRA PÅ NATURLAGARNA FÖRSÖK INTE LEKA GUD DET SVARTNAR FÖR ÖGONEN NÄR JAG TÄNKER PÅ ATT VÄRLDEN KANSKE FORTSÄTTER MEDAN JAG SOVER! *hyperventilerar*
En annan sak som är jobbigt med tåg är det faktum att om man åker själv har man ingen att spontant berätta om allt intressant man ser från sitt fönster. Förra året när jag åkte från Göteborg var tåget tvungen att stanna till en stund utanför Stockholm och då… DÅ SÅG JAG EN ÄLGKO! En livslevande älgko. Det var sagolikt. Hon bara gled förbi mitt fönster. Ståtlig och regal.Det finns knappt ord för hur coolt det var… eller tja, det finns tre ord som beskriver min reaktion ganska bra:
JAG FLIPPADE UT!
Ingen annan i vagnen verkade ha sett älgen. Inte ens jag var säker på om jag sett älgen. Allt gick så snabbt men jag visste att jag var tvungen att få berätta för nån att jag precis SETT EN ÄLG! På riktigt. En älg. Stirrade på medpassagerare som låg och sov. Det brann i kroppen. JAG VAR TVUNGEN ATT BERÄTTA FÖR NÅN ATT JAG SETT EN JÄVLA LIVSLEVANDE ÄLG!
Tog därför fram mobilen och slog det numret till en olycksalige själ: ”PAPPA JAG SÅG EN ÄLGKO UTANFÖR MITT FÖNSTER!”
Och pappa svarade: ”Gah! Vem gav dig mitt nummer!?!”
När jag åkte till Malmö i fredags såg jag ingen älgko men när tåget stannade till i en liten håla såg jag en överkörd räv på vägen intill stationen. Tyvärr hade min pappa känt en sorts disturbance in the force för han svarade inte i telefon.
Ett annat problem jag har med tåg är det faktum att man ibland måste äta mat på tåg. JAG GILLAR INTE NÄR FRÄMLINGAR TITTAR PÅ NÄR JAG FÖRTÄR MIN FÖDA!
Det är obehagligt. För intimt. Vi är ändå inte pingviner som delar med sig av vad vi har i kräva till höger och vänster och jag vet inte alls vad jag pratar om men i alla fall!
På Malmöresan hade jag köpt en sån där macka i form av en triangel. Tyvärr hade jag glömt bort att jag inte kan äta wraps, hamburgare eller dubbelmackor. Det går bara inte. Pålägg och fyllning bara rinner ut och jag får panik.
”Bwargh!” lät det om mig när jag desperat försökte fånga upp ett dressingkladdigt salladsblad med tungan samtidigt som det som halkade ner längs min handled.
Min medpassagerare stirrade på mig. Jag mötte hennes blick och fryser till. Salladsbladet halkar vidare och ner på golvet.
TYSTNADEN VAR EXPLOSIV.
Och jag pressar fram: ”Ähhh… jag såg ett rävkadaver en gång!”
Och medpassageraren: ”Bra där."
Slutligen, det allra jobbigaste med att åka tåg är när man måste byta tåg. Det är en ändlös mardröm av jättejobbigt. Tio minuter innan tåget rullar in på stationen måste jag börja göra mig redo. Full påklädd (o lite för varm) stirrar jag bestämt framåt och försöker få upp flåset. Jag blir lite som en elitidrottare som försöker tagga inför ett OS.
Problem är att förbereder mig mentalt för tågbytet med en sån intensitet att jag ibland missar vilket spår mitt nya tåg ska gå ifrån.
Mitt liv är en serie av förutsägbara misstag och dråpligheter.
När jag sedan åkte från Malmö till Uppsala satt jag bredvid en främling på ett tåg som tjatade om att vi borde byta mord med varandra. Jag tror att han blandade ihop mitt liv med intrigen i en Hitchcock. Jag hatar när det händer.
Alla vet att mitt liv är mer som intrigen i biblioteksscenen Ghostbusters
Varje gång. Varje gång jag lånar böcker på Carolina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar