För serietidningsnörden är sexismen inom superhjältegenren en backgrundstrålning som man ibland nästan glömmer bort. Man accepterar tillslut att det verkar råda en akut brist på fungerande blixtlås i serietidningsuniversum eftersom var och varannan hjältinna har blixtlåsen neddragna ända ner till naveln. Nu känns det givetvis en smula löjligt att försöka tala om vettig kostymdesign i ett fiktivt universum i vilket det är en fullt normal dag om en man försöker råna en bank endast iklädd i fluffiga moonboots.
Superhjälteserier är en glad blandning av allvar och humor. I ena stunden kan kostymerade hjältar vara på blodigt allvar för att genren i nästa stund ska bli ivrigt dekonstruerad. Karaktärerna är för det mesta unga, vackra och ibland lite löjligt sexiga. Det finns dock alltid en risk att serier börjar bygga alltför mycket på stereotyper och slitna klyschor. Ett otal tecknare och författare har bevisat att trots Wonder Womans löjliga kostym och backgrund går det att göra en intressant och underhållande serie. Andra har ägnat sig åt att undersöka hur många gånger de kan lägga fokus på hennes bröst istället för berättelsen.
Det värsta exemplet på den vildvuxna sexismen inom genren är ”broke back”-posen. Den innebär att kvinnliga karaktärer tecknas så att både deras bröst och rumpa ses framifrån samtidigt. Resultatet blir att kropparna får fel proportioner och ryggarna ser ut att vara brutna.
Det är dock inte bara tecknarna som bör ställas i skamvrån. Många manusförfattare har gjort sig skyldiga till att använda klyschan ”kvinnor i kylskåp” (fritt översatt från ”women in refrigerators”). Termen myntades av manusförfattaren Gail Simones efter att hon läst ett nummer av Green Latern där hjältens flickvän mördades och trycktes in i ett kylskåp. Vår hjälte svor att hämnas henne och serievardagen rullar vidare.
Simones började undersöka hur många och hur ofta kvinnliga karaktärer mördades, misshandlades eller förlorade sina krafter enbart för att kunna fungera som motivation för en manlig hjälte. Det var inte bara små bifigurer utan även ikoniska karaktärer som Batgirl, Ms Marvel och Wonder Woman som förvandlades från protagonister i sina egna serier till billiga dramatiskt medel för att ge den manlige hjälten lite mer patos.
I superhjältegenren är gränsen mellan liv och död ett par svängdörrar, men det är fortfarande de manliga superhjältarna som i högre grad återvänder till livet eller återfår sina förlorade krafter medan kvinnorna lämnas kvar i kylskåpen som makabra frukostfynd. En del av den vanliga backgrundsstrålningen du utsätts för när du intar din dos av Batman, Wonder Woman, Thunderbolts eller Justice League.
Men jag är trött på det här, evinnerligt trött. För jag älskar serier, jag växte upp med Batman och jag läste Spider-man när det fortfarande hette Spindelmannen och inte skrevs med ett bindestreck. Jag vill inte påstå att det var bättre förr men det känns som att de stora amerikanska serieförlagen på senaste tiden har tagit ett enormt steg tillbaka, både när det gäller tecknare och manusförfattare. DC renoverade nyligen sitt fiktiva universum för att locka till sig nya läsare. En av målgrupperna de påstod att vara ute efter var unga kvinnor. Dessa skulle man locka till sig med hjälp av starka kvinnliga karaktärer. Låt oss gå igenom tre nyrenoverade DC-karaktärer: Amanda Waller, Catwoman och Starfire.
Amanda Waller var något så ovanligt som en afroamerikansk, överviktig, femtioårig kvinna i serietidningsvärlden. Hon var intelligent, hänsynslös och vandrande i en moralisk gråzon i sina försöka att beskydda den del av jordens befolkning som saknade superkrafter. Hon kunde skrämma till och med Batman med sitt hemliga vapen: Byråkrati. Numera är hon en tjugonånting, svart men inte för svart, ser ut som en modell och är regelrätt psykopat.
Starfire var i sin gamla inkarnation en bubblig utomjording som värdesatte vänskap över allt annat och hade en uppfriskande brist på cynism och kunde med sina plasmakrafter visa vart skåpet skulle stå. Numera är hon en själlös nymfoman som inte kommer ihåg namnen på sina vänner och spenderar ett halvt nummer med att posera.
I Catwomans nya serie är det tänkt att nytillkomna läsare ska introduceras till denna karaktär. I första numret dröjer det ett antal sidor innan vi får se Selina Kyles ansikte. I nästan hela numret har tecknaren utgått från rumpperspektivet och en stor del av tidningen handlar om hur hon klär på sig. Uppenbarligen tycker DC att hennes mest karaktäristiska drag är hennes röv.
Å ja. Dessa starka kvinnliga karaktärer, jag betackar mig.
Det här är inte en protest mot tajts och spandex. Det hör genren till. Det här är inte heller en protest mot existensen av sexiga superhjältar utan en protest mot hypersexualiseringen av kvinnor i serier.
Vänta lite, kanske någon utropar nu, är inte även männen också hypersexualiserade? Ingen man kan leva upp till Captain Americas supermuskler. Tillåt mig att förklara skillnaden:
De manliga superhjältarnas idealiserade kroppstyper baseras på atleter vilket signalerar styrka. Hos superhjältinnor är den idealiserade kroppstypen vanligtvis fotomodellens eller i värsta fall porrstjärnans kropp. Kroppstyper som signalerar skönhet och sex vilket i sig inte behöver var negativt men ofta blir det då kvinnorna även tecknas i poser som signalerar underkastelse. Allt utgår från den manliga blicken. Det är inte direkt en överraskning att det är svårt att hitta en kvinnlig tecknare som använder sig av ”broke back”-posen.
Detta sker gång på gång. Dessa starka kvinnliga karaktärers styrka tycks hämtas från deras sexappeal och aldrig från deras muskler. Kan vi få lite fler kvinnliga superhjältar med fungerande blixtlås?
Den här genren kan vara mycket mer än enbart slitna klyschor och sexism. Jag började i alla fall inte läsa serietidningar för att läsa om en kurvig brud som bara har tillräckligt med personlighet för att posera.
Det som drog ner mig i serietidningsträsket var äventyren och karaktärerna. Äventyr som är mer än bara någons våta fantasi, rutor med känsla istället för rumpor.
Om DC vill locka till sig fler läsare är inte lösningen att översexualisera sina kvinnliga karaktärer. Vad de bör göra är att snegla på mindre förlagen som till exempel Red 5 eller Image Comics. Båda små men med stor spridning och en kommersiell framgång som ökar för varje år. Red 5 ger ut Atomic Robo som har med hjälp av sin fanskara lyckats finansiera ett animeringsprojekt och var samtidigt pionjärer på den digitala marknaden, vilket i sin tur ökade förlagets försäljningar överlag. Image ger ut The Walking Dead som blev tv-serie 2010 och i år har man sålt tv-rättigheterna till serien Chew av John Layman och Rob Guillory
Alla tre exempel innehåller noll ”broke backs”, noll ”kvinnor i kylskåp” och lyckas, hör och häpna, ändå vara kommersiella succéer. I dessa serier finns exempel på välskrivna karaktärer manliga så väl som kvinnliga. För att skapa engagerande serier behöver man karaktärer som lever och inte reduceras till platta objekt.
Det räcker till och med om DC sneglar på en av sina populäraste titlar just nu, en titel som slår de andra nyrenoverade titlarna; Wonder Woman. Ett äventyr där protagonisten för en gångs skull ser ut som Amazon redo för strid och inte som en liten fotomodell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar