Omfamna kaoset

Mitt liv känns som att falla handlöst genom en sån där tecknad tidsportal där man är omgärdad av gökur, hundokatthybrider, peruker från 1700-talet osv. Man vet inte när och var man kommer hamna. Kanske i Salem och bli anklagad för att vara häxa eller mitt i gapet på en t-rex. VAD SOM HELST KAN HÄNDA.

Därför gnäller jag konstant över min c-uppsats. Med enstaka tillfällen då jag nästan gråter för att jag är så förälskad i min tes och den konstiga kärleken mellan Harriet och Peter.

Men gnället är väl det som är mest verbalt uttryckt. Som tur är har jag förnuftiga vänner och en förnuftig familj. Tyvärr är jag inte särskilt förnuftig alla gånger.

Det finns två vägar folk tar för att försöka lugna ner mig.

#1 - Det finns gott om tid argumentet.
Vilket ofta har resultatet att jag börjar kraxa om: "NEJ NEJ! Det finns ingen tid alls! DET FINNS FÖR LITE TID! Min handledare är vis och god och han inser att vi alla är förlorade! FÖRLORADE! *fosterställning*"

#2 - Ta dig samman, du är på rätt väg men du måste faktiskt ordna upp ditt utkast argumentet.
Resulterar i a)förnekelse "Mitt utkast behöver inte fixas, det är magnifikt. DET ÄR FÖR ATT ALLA ANDRA ÄR DUMMA I HUVUDET!" och b) aggression mot personen som försöker få mig att se saker på ett förnuftigt vis. "DU ÄR INTE MIN RIKTIGA PAPPA!" vrålade jag senaste och min pappa svararde: "Erm... jo det är jag ganska säker på att jag är."

Antagligen finns det tillfällen då han önskar att han inte var det... eller vad snackar jag om? JAG ÄR EN FANTASTISK DOTTER! Förra året gav jag honom en citrusskalare och han kan inte leva utan den numera.

Men kaos är inte bara gråt o tandagnissel. Likt fjärilen i Brasilien som är besatt med att sätta igång tornados i Texas med sitt flaxande rör sig livet på outgrundliga vägar. Vägar som inte alltid leder in i tunnlar där ljuset i slutet är ett mötande tåg. Ibland kan man försöka betrakta livet med en fauxholistisk åskådning.

(vad pratar du om?)

JAG VET INTE.

Den senaste lilla fjärilen i mitt liv är Adam (ny medlem i Kulturkollektivet Kråka).

Det började med att Adam ville ha gardiner. Vi åker därför till IKEA och köper gardiner. Jag drabbas av ett behov av att leka Moder Natur och vi köper även frön för att kunna så oregano, persilja och citronmeliss. Dagen därpå köper jag blomjord till fröna.

Amanda tar lite av min blomjord för att så linfrön i en mello yello-läksburk. Jag kommenterar att mello yello alltid får mig att tänka på låten "Mellow Yellow". Amanda berättar att det är Donovan som gjort den låten. Jag hade aldrig hört talas om Donovan (mitt nörderi när det gäller musik sträcker sig inte långt) så därför spelar Amanda lite Donovan för mig medan vi pluggar.

Plötsligt hör jag "The Season of the Witch". En låt som jag en gång hörde i en trailer men glömt kolla vem som gjort den. DET ÄR EN LÅT SOM JAG ÄLSKAR.

En serie tillsynes osammanhängande händelser som ledde till det faktum att jag insåg att jag gillar att lyssna på Donovan.

Se där. Holism i ett nötskal. Säger vi. Jag vet egentligen ingenting om holism (förutom det jag läst i Dirk Gently: Holistic Detective Agency av Douglas Adams.