Jag sitter vid en brinnande oljetunna och värmer mina frusna tassar. Runt omkring oss breder sig det post-apokalyptiska landskapet ut sig. Orsaken till förödelsen minns jag inte längre och det är inte längre viktigt. Min hud är skrynklig och har den där hälsosamma radioaktiva lystern.
Runt omkring mig sitter resten av min klan. En liten spillra av mänskligheten. De är klädda, precis som jag, i tunikor och pryder sig själva med fjädrar, pärlor och ansiktmålningar. As you do in post-apokalyptiska klaner. En del bär dessutom artefakter från Tiden Före Allt Gick Käpprätt Åt Helvete, som glittriga dvdskivor och laptopfodral som en slags mysig hatt.
Eftersom jag är den äldsta bär jag flest artefakter. Jag lyfter min knotiga käpp och dunkar marken ett par gånger. Klanen vänder sig mot mig och ser på mig med tindrande ögon. I vissa fall, tindrade öga. Det är framtiden. Mutationer och skit. Eller vad vet jag? FRAMTIDEN! Saker och ting är flera sorters vrickat.
De hyschar åt varandra och jag inväntar tills de alla lyssnar andäktigt på mig.
"Jag minns... " börjar jag och alla lutar sig framåt för att inte missa ett ord, "Jag minns... det där avsnittet i Xena: Krigarprinsessan när en kvinna ska berätta om hur fantastisk Xena är och hon: 'Xena lärde mig svinga ett svärd och hjälpte mig brodera min bröllopsklänning' och alla krigare bara: 'Shit, Xena! Kan du brodera?' och Xena bah: 'I have many skills'."
Jag nickar nöjt, "Det var ett bra avsnitt."
Klanen ser hämfört på varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar