Jag: Det är ett bra äpple. Vad är det? Discovery?
Pappa: Ja, det är det.
Jag: Gott.
Pappa: *får något i blicken*
Jag: Pappa. Nej.
Pappa: Ja, det har...
Jag: Snälla. Gör det inte. Nej. Snälla. Nej.
Pappa: .... jag upptäckt.
Jag: . . .
Pappa: *spricker upp i ett flin*
Jag: Varför?
Pappa: *skrattar ondskefullt*
Som hans avkomma kan jag bara hoppas att en dag bli en lika dryg förälder. Svåruppnåligt? Javisst! Till och med omöjligt skulle en del säga men jag vågar drömma.
Jag vågar hoppas att en dag kommer jag ha ett barn som ser på mig med en sorts skräckblandad frustration och bara: "Aaaarrrghhhh mamma! Du är så *vsäer plågsamt fram det fruktade order* pppppppiiiiiiiinnnnnnsssssaaaaaammmmmmmmmmmm."
En dag, mitt barn. En dag. Jag har så mycket upplevda pinsamheter och potential till orsakade pinsamheter i lagrad i denna kropp. Det vore en stor synd att inte dela med mig med nästa generation.
Kom ihåg, barn är vår framtid. Eller nåt. Jag vet inte. Imorse såg jag ett barn som slickade på en tunnelbanedörr såatteh... jag vet inte hur ljus den framtiden är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar