Hej. Jag heter Hanna och jag är en gråterska. Nej, jag menar inte att folk anställer mig för att gråta på begravningar.
Det är inte bara sorgliga filmer. Typ, ett barns slits från sin mors armar. Följt av hjärtskärande skrik. Jamen, man hör ju att det är snörvelframkallande. Hjärtskärande.
(snörvel)
Och det vore en sak att börja gråta åt sånt. Speciellt om det bara var filmer som ansågs vackra, subtila och fina men jag gråter åt allt sånt. Jag grät kanske inte men jag snörvlade i början av X-men-filmen när Magneto skiljs från sin mamma i koncentrationslägret.
Jag symptatigråter år det mesta. Ofta tycker jag egentligen inte att det är sorgligt. Det är mest sentimental. Men så fort soundtracket förvandlas till fioler så smörigt att man skulle kunna tro att de var gjorda av... smör.
Det är som min hjärna instinktiv reagerar med att börja gråta.
Det jobbiga är ju som sagt att det är inte alltid att jag faktiskt tycker att det är så pass sorgligt så man skulle kunna tro med tanke på att jag börjar böla.
Dock så kvarstår det faktum att i 90 procent av fallen tycker jag att det genuint sorgligt/fint/stämningsfullt så att jag måste börja gråta.
Enda anledning till att jag inte grät när jag såg Inception var faktiskt enbart för att jag distraherades. "Hm... han som spelar Arthur är riktigt bra. AH! Dra mig baklänges! (Och kalla mig INTE för at CP-Igor) Det är ju han från Tredje Klotet från Solen Han som inte var konstig, gammal eller tjej."
Saker som får mig att gråta:
- The Breakfast Club
- I princip alla bra John Hughes filmer.
- Boktjuven En bok med döden som berättare. Först trodde jag att det skulle vara ansträngt men... åh. Åh säger jag bara.
- Moon (nämnde jag att jag älskar filmen Moon? Den med Sam Rockwell och Kevin Spacey?)
- Gul lök. När jag hackar den.
........ och när någon dör på Doctor Who.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar