Öm... får jag pröva en grej? Se om det funkar? Vill se om det går att säga det här utan att låta som Gamla Fru Surpuppa som viftar med näven när barnen leker på gården....
Ok. Nu kör vi.
Det börjar bli en akut brist på vett å etikett bland teaterpubliken.
. . .
. . .
Näpp, det gick inte alls. Var på pricken likt Gamla Fru Surpuppa.
Hrm.
Men jag har ju rätt!
(och hon vet inte när det dags att sluta)
Kom igen. Man applåderar inte efter varje gång ett skämts levererats. Om dansen är en del av berättandet, en sätt visualisera en inre kamp... då kanske man inte ska klappa när dansaren gör en snygg volt pga tack för att ni förstör stämningen.
Det klart man får ge ljud ifrån sig för ibland går det inte att göra annat men det finns diskretare sätt att visa uppskattning än att börja smälla ihop handflatorna mitt under en laddad scen.
Men teater är för mig både starkt och lite ömtåligt. Du kan se skådespelarna röra sig över en nästan tom scen men ändå se en hel plats. Om någon sitter bakom dig och plötsligt applåderar för att någon gjorde en piruett rycks du ur berättelsen.
Fast jag borde inte klaga.
Trots allt har jag aldrig varit med om att under ett starkt och laddat ögonblick i en föreställning, när nästan hela publiken håller andan och då... då, någonstans bakom dig, hör du en röst som säger: "Vet du om att Göran fyller år nästa vecka?"
Det har jag i alla fall inte behövt uppleva. Om det hade hänt mig hade jag gått runt i en hel vecka och varit passivt aggressiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar