På senaste skrivmötet hade vi en övning där vi skulle beskriva en människa genom att låta en reparatör röra sig i deras lägenhet och beskriva vad som fanns där och tolka det.
Jag beskrev min karaktär som en sak. Något som en gång hade varit en människa men inte längre var det eftersom han hade sovit under en spricka. EN SPRICKA I VERKLIGHETEN! Dun, dun, duuuuuun!
En metafor? Var reaktionen jag fick.
Jag: (nästan lite skamset) Äh... nä. Helt bokstavligt menat. Såatteh...
Sedan fortsatta övningen med att vi skulle skriva vad personen som bodde i lägenheten gjorde samtidigt som reparatören var där och rotade.
Jag skrev om Klas... eller kanske Karl... som var glad. Han oroade sig inte för något. Sedan visade det sig att Klas/Karls mage och bröst var täckt av geometriskt formade hål, två av varje sort: Klot, kub och pyramid. I dessa hål fanns organ av genomskinlig gelé. Karl/Klas plockar ut ett av dessa och gräver fram en Kobra-telefon som börjar ringa. Det är reparatören som ringer och frågar hur han mår.
Konstigt sa en del.
Jag tyckte det inte var så konstigt.
Konstigt hade varit ifall telefonen ringde men samtalet INTE var till Karl/Klas. Nån som ringer fel till en telefon som finn inuti en människa?
Det hade varit fööööööööööör konstigt.
Idag bakade jag lussebuller enligt ett recept som skrevs innan Kesella var uppfunnet.
Det är inte konstigt men det var kul att baka bullar. Jag gjorde prästhår och mamma gjorde en julsnigel. Antar att det är nåt polskt. Det var en fin snigel i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar