Har insett att jag måste spara på mina sentimentala krafter. Fick förr mig att Kulturkollektivet Kråkans "Original Crew" (jag vill vara streeeeeet, jag vill! misstänker att det är den enda legitima ursäkten att ha kepsen bakofram samt låta luggen sticka fram lite käckt... får man säga "käckt" om man är street? måste googla) skulle splittras redan förra fredagen men så var ju inte fallet. Har därför lite mer att samla mig rent mentalt. För det kommer att bli sorgligt. Otroligt sorgligt.
Eller inte.
Faktiskt inte sorgligt alls.
Ut med det gamla som ska till fjärran land och... och rensa fisk, starta blodsfejder och vägra göra sitt hår till pilbågssträngar, aaaaas yoooou dooo, i Norge.
Det enda jag kommer sakna är Majas ångestfyllda: "Jag ville ju bara spela Suuuuuuper Maaaaarioooo Gaaaaalaxy!"
Nu försöker jag samla mig, rent mentalt, inför julen. Det behövs. Har redan haft det obligatoriska "Nu blir inte [valfri släkting/väns] julklapp peeeeerfekt!" + hysteriskt snyftande + kasta sig dramatiskt på golvet = KUL FÖR HELA FAMILJEN!
Samt det obligatoriska:
Mor: Har du kommit ihåg att tina kycklinglevern?
Jag: Neeeeeej... *tårar* Då... då blir det alltså ingen inälvsmat till jul?
Mor: *allvarligt* Nej, mitt barn. Det blir det inte.
Jag: Vad har jag gjort!?! Vaaaaad har jag gjort!?!
Nu blev det inte fullt så dramatiskt då vi kom fram till att det var lika bra att spara pastejen till mellandagarna. Tur det. Slog faktiskt ner en tant för att få det sista paketet med kycklinglever på ICA Söder. Tyvärr gör dessa våldsamma tendenser mig till en kicker istället för street.
Det blir dock en lycklig jul för familjen Passion. Pappa Passion vara nära att fastna i snökaos på Öland men hann hem precis i tid. Vi ringde honom då och då under kvällen för att förvisa oss om att han inte fastnat i en driva nånstans.
Jag: Var är du någonstans?
Far: Precis utanför Södertälje.
Jag: ... jag är besviken.
Far: Va?
Jag: Varje gång jag ringt upp dig åt mamma har det första jag sagt varit "var är du?" och inte en enda gång har du svarat "jag är i en bil!" Vad är det för fel på dig?
Jag kunde liksom känna genom luren hur besviken Pappa Passion var på sig själv. Han försöker reparera sitt rykte genom att sticka in huvudet i matsalen och utropa "Jag ser att det lackar mot jul!" när jag försökte/misslyckades lacka julklappar. Sedan började han tala länge och väl om att min farfar minsann kunde lacka julklappar. Du skulle ha sett, när han väl lackat en klapp, ja då var den lackad.
Slutade lyssna efter ett tag. Och på tal om mina föräldrar. Som de flesta vet var min barndom idyllisk, skyddad och vacker. Faktum är att mina föräldrar än idag skäms över att dem inte gett mig ett enda mentalt trauman. (om man inte räknar det där med älvor och TUBERKULOS! på Allvaret) När de läste Elsa Beskow för mig till exempel, förstod jag aldrig att när barnen fick ris innebar det att de fick stryk. Jag tolkade det som att barnens straff var att det fick någon sorts efterätt... av ris... som inte var äcklig... men inte så god heller. Lite väl specifikt kan man tycka men whatever.
Poängen jag vill komma fram till i all denna vänliga svamlighet är detta: Min tillvaro är fortfarande så skyddad, idyllisk och vacker:
Jag: Jag har börjat rolldikta under namnet Fy Farao!Amon-Ra-Radical. Är jag inte fantastisk?
Far: ... hur många tror du förstår det namnet?
Jag: Men... men vet inte alla att Amon-Ra är den egyptiska solguden?
Far: ... *nickar och ler*
Annars så har jag insett att även med min bror kan jag prata så att ingen annan förstår:
Jag: Vad heter den där skådespelaren?
Jakob: Vem?
Jag: Du vet... *med basröst* Miiiiicheeeeeaaaaal!
Jakob: Jason Bateman?
Jag: Ja, just det. Precis. Han. NÄR KOMMER DEN FILMEN EGENTLIGEN?
Jakob: Jag vet inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar