Igår fann jag mig plötsligt ensam och på väg till ett zumba-pass. I en minut lekte jag med tanken på att avboka passet, låtsas missa men sen blev jag irriterad: Om jag inte inte ens vågar gå och riskera att göra bort mig på zumba så är jag en tönt men om jag vågar gå och riskera att göra bort mig på zumba, ja då finns det ingeting som jag inte kan klara av.
Sagt och gjort.
Gick iväg till campus och bytte om. Går upp till lilla salen FÅR EN FILMKAMERA RAKT UPP I ANSIKTET!
Ni skulle ha sett mig. Helt spontant framförde jag ett litet stycke som jag vill kalla: "Rådjur som fastnat i ljuset från en bils framlyktor"
Det var vackert. Det var spontant. Jag var vettskrämd. Tänkte: Försent! Försent att fly nu!
Reporter: Kan jag få ställa dig några frågor om zumba?
Jag: (tänker: "gah! varför är detta mitt liv?") KAN INTE! Det är första gången jag är här! Hahahahahahaha! (mitt nervösa vansinnesfnitter lät nervöst och vansinnigt)
Reportern suckar och vänder sig mot sitt nästa offer.
Jag andas ut tills jag inser att tv4 tänker filma oss medan vi dansar.
Jag: Ah mäh... kom igen. Har jag inte lidit nog för en dag?
Suckar och bestämmer mig för att bara acceptera mitt öde.
Försöker slappna av i axlarna. Det är svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar