Dekamester 2.0

DAG I
Befann oss på toppnivå då vi anlände till Köpenhamn. Kanske tack vare att jag hade tuggat tuggummi mot åksjuka och därför inte kräkts överallt när vi åkte X2000. Det är sånt som gör livet värt att leva, tycker ni inte?

(En smärre nedgång skedde dock på Centralstationen då denna konversation utspelade sig:
Jag: Har nya blåa byxor men du har inte sagt ett ord, INTE ETT ENDA ORD, om hur fina mina nya blåa byxor är.
Ebba: Äh… det är ett par fina blåa byxor?
Jag: Jaså nu passar det?! (hest viskande, sårad) Inte ett ord…
Man bredvid oss på bänken: *ser brydd ut*
Antar att han precis insåg att inte ens han, som alltid brukar vara så omtänksam, hade sagt ett enda ord om nya blåa byxor)

Utan större problem tog vi oss till Vandrarhemmet För Unga Och Något Äldre Vandrare. Dock, till min stora fasa, insåg jag att alla dessa fruktansvärda orienteringspass på gymnastiken hade Lärt Mig Något Som Kunde Användas Senare I Livet. Någonstans i Sverige lutade sig gymnastikläraren från mellanstadiet sig tillbaka i en läder fåtölj som stod i hennes röksalong, hon tände försmädligt en cigarr och gjorde ett litet tak med händerna och skrockade nöjt: ”Vad var det jag sa, vad var det jag sa… ” myste hon.

Eller nåt i den stilen. Vet inte om gymnastiklärare har råd med läder fåtöljer men det borde de ha. Det var rent fantastiskt att vi lyckades hitta till vandrarhemmet enbart med en något oklar googlekarta. En annan sak är att jag inte vet om gymnastiklärare har röksalonger, ingår det i deras livstil? Ah, en saga för en annan dag.

På vandrarhemmet träffade vi en amerikanska som pluggade sociologi och skulle syssla med militär strategi. Vi kan kalla henne… Rakel. Hon uppskattade min entusiasm när det gällde mat. Kanske blev hon fascinerad av min fascination av lådor. (”a box is pretty sweet in itself, but then you open it and there’s food!”)

Vi kidnappade henne. Säger vi. Det var väl mest att vi slog våra kloka huvuden ihop och gick iväg och köpte en gigantisk flaska vatten och hängde tillsammans i en park där det spelades elektronisk musik. Och kanske sen på kvällen när vi satt på vandrarhemmets bar så kanske, bara kanske, började vi förvirra henne med en lång utläggning om Sveriges komplicerade relation med kommunism. Hennes reaktion var typ: Ni pratar helt ok engelska.

Ah… om jag hade haft en krona för varje gång jag kidnappat någon i utlandet skulle jag ha… två och en halv krona så att säga. Den där halv kronan är en komplicerade historia som vi kan spara till en regning dag. Fast sjukt ändå att det har hänt två gånger. Vilket liv ändå…

En intressant sak var att på väg tillbaka till vandrarhemmet efter vi suttit i Enghave råkade vi vandra in på Skumt Ställe TM. Parken låg i Vesterbro och enligt Guideboken var det så att man var tvungen att ”get past the sexshops and sleazy hotels to get to the good, hip, modern, fancy stuff” (ett sorts citat säger vi)
Jag skrattade åt det där men upptäckte senare att gränsen mellan Hippt och Obehagligt var hårfin. Eller så var vi bara Förvirrade Turister TM. Kanske var det den där lilla ölen som gjorde sitt.
Vi vandrade in på ett ställe som verkade rätt okej. Kanske skulle vi ha reagerat på väggmålningen som föreställde en något naken dam som blev sexuellt trakasserad av en orm. Fast vi var oskyldiga och naiva. Vi tänkte; Ormar ser ju med tungan, den ville kanske bara titta lite. På hennes… äh… tillgångar?

Efter vi beställt vår öl gjorde vi en sorts undersökningen av rummet och insåg att resten av klientelet var av den… obehagligare sorten. Ah, fast vi svepte vår öl och diskuterade terminologi. Rakel lovade att lära mig hur man kallade på taxi i New York.

Sen gick vi därifrån när en man försökte använda sina så kallades ”moves” på Ebba.

Det gick förresten inte att dricka kranvattnet i Köpenhamn eftersom det var fullt med ecolibakterier. Exotiskt, tänkte jag, lite som i ett Exotiskt Land TM tänker jag mig. Det sämst-bästa från två världar.

DAG II
När morgonen väl kom mådde jag… ja, vi kan säga att jag mådde lite illa. Helt klart var jag skengravid som en sorts hyllning till vår kära ’sessa.
Som tur var gick det över när vi hittade till Glyptoteket. FANTASTISKT! Mmmm! Vart jag än blicken vände fanns det en gammal grek, en galen Ofelia eller en pillemarisk Eros att roas av där. En förlösande upplevelse. Säger vi.

Vi fikade på deras Fancy Fik där en energisk servitör anföll oss med en ansträngd min. Ni vet uttrycket… om man kört upp kol i hans arsle hade man haft diamanter på fem röda… ni känner inte till det uttrycket? Nehej, men han var lite sån den där servitören… fast artig så vi kan placera honom i Frenemy-kategorin.

DAG III
Vi hade inte så mycket bestämt för måndagen förutom att vi skulle se utomhusteater. Nåt om nazister. Dagen började med att vi spisade frukost under HC Andersens vaksamma blick i Kungens Hage och tittade sedan på ett Slott och tog reda på vad tusan ett ”krumspring” är. Uppenbarligen ett lusthus. JAMEN SÄG DET DÅ. Inser vid det här laget att min entusiasm inte räcker för att jag ska få grepp om danskan.

Därför vandrade vi vandrade till Norrebro för att betrakta etniska och bohemiska saker. Upptäckte att när guideboken skrev ”etnisk” och ”bohemisk” menade den ”alger i vattenet” och ”inte så mkt på g”. Kanske gick vi lite fel.

Jag köpte en trevlig LP och sen åt vi VÄRLDENS GODASTE FALAFEL. För god nästan.

På teatern förstod vi ungefär hälften. Det var en scen där en man vandrade runt i djungeln och stötte på en annan vandrare som lurade av honom tio kronor genom att berätta en vits om biff, sen skulle den förste vandraren lura en tredje vandrare med samma historia men då var den tredje vandraren så skojig att det var han som fick tio kronor. Haha? Sak samma. Jag skrattade. Det fanns roligare hattar samt sexiga kvinnor som dansade burleska danser fast ironiskt men ändå lite… ah… vad pratade jag om?

Jo just det… mitt i allt förvirrande dök plötsligt den danske Sebastien Tellier och den danske Arne Weise upp och sjöng en sång och läste en dikt. Business as usual tänker jag mig.

Vi såg även en parad med glada japaner i glittriga masker. De satt i hästvagnar som drogs av stora hästar. Förutom den sista vagnen som drogs av en sorts hästpony men kan ni tänka er… det var ändå den snabbaste hästenponyn av dem alla. Se, trots att man liten är betyder det inte att man inte kan ge lika mycket. Om man inte kan kalla detta för en solskenshistoria ja då vet jag inte vad som skulle kunna kallas för en solskenshistoria.

DAG IV
Lousiana: Såg en arkitekturutställning där vi fick stå i ett spegelrum. Det såg ut som om det fanns flera tusen av mig. Tänk ändå om det hade varit sant. En fascinerande och skrämmande tanke. Man liksom ryser av både skräck samtidigt som man känner sig lite nyfiken.

Dessutom fick jag höra en man från Malmös åsikter om David Hockney: ”Den här konsten passar mig som pitten i Greta.” (paus) ”Som man sa på den tiden.”

Den viktigaste frågan här är: Vilken tid var det?
Kanske nutiden eftersom Ebba (och jag) gladligen tog till oss det uttrycket. Fast det talar vi inte högt om.

DAG V
Den där dagen gick vi till Lille Havefrun. Inte värt det. Eller jo. Fast nej. Jag vet inte. Vi kom, vi såg och tänkte… mäh!

Kanske var vi också mer inställda på gå ut och göra något mer hedonistiskt än säga ”åh” och ”ah” åt statyer av olika slag. Man kan faktiskt bli trött på statyer och det kommer ändå från tjejen som gick cirkus fem timmar på Glyptoteket (FÖR SJUKT!)

Dock att allt som hade med hedonistisk dans hade stängt verkade det som. Tja, fast vi var ändå företagsamma (kreativa till och med) och gjorde en liten trevlig pubrunda.

DAG VI
Vi åt en så kallad all american brunch. Jag åt pannkakor med sirap, bacon, hashbrowns och lagom blaskigt (fast förvånansvärt gott!) twin peaks-kaffe. Hela stället var lite kitschigt inrett som en diner och jag älskade det. Har längtat i princip hela mitt liv efter att äta en all american brunch/frukost.

Fick äntligen chansen att säga: ”I’ll have the number one menu with hashbrowns on the side and one of your famous bottomless coffe cups” bet mig själv sedan i tungan för att inte haka på ett “toots” eller ett “doll” på den meningen.

På slutet av denna dag var vi så trötta på allt vad konst och kultur hette att allt jag lyckades pressa ut mig var tillslut: ”Den här skulpturen… det är materians födelse ur… ur en sorts sten.”
Tanken på att besöka National Museet gjorde mig lite illamående och inte ens mina tuggummin hjälpte.

Hög tid att åka hem.