Bara för att jag skrev det där förra inlägget (med en... lätt dryg ton?) kommer följande scen att utspela sig inom en snar framtid:
Jag: Errr... berätta för mig, en gång till, varför vi bestämde oss för att undersöka det här mystiska ödehuset (när det är storm), enbart utrustade med varsin ficklampa samt vår ungdomliga uppstudsighet samt din käcka hund Brammy-Pammy (döpt efter författaren)
Sven: För att gubben Bengtsson bad oss undersöka alla de mystiska saker som skedde här i det i gamla gamla ödehuset.
Jag: Sa du gamla gamla ödehuset?
Sven: Ja, det var brukade kallas det nya gamla ödehuset men sen byggde de ett nytt nya gamla ödehuset borta vid E4.
Brammy-Pammy: Arrrrufff?
Jag: Väl talat, Brammy-Pammy. Jag är också förvirrad. *frustrerat* Men varför är jag här?!?
Sven: Tja, det är en svår fråga men efter att ha läst Filosofi A på gymnasiet känner jag mig värdig att ta mig an den frågan.
Jag: Snälla börja inte. *suck* Vad är det vi ska leta efter egentligen? Mystiska ljus och ljud som folk har hört och sett här i det gamla gamla ödehuset. Det är ett gammalt, klart det finns en del knarrande golv osv.
Sven: Spöken?
Jag: Jag trodde jag bad dig, rätt specifikt, att inte "börja"? Det finns en logisk förklaring till det här och det är därför jag inte förstår varför Bengtsson skickade mig för att försöka hitta denna logiska förklaring. Det är inte riktigt min grej.
Sven: Men varför blir du så nervös om nu spöken inte finns?
Jag: Du vet att jag har en överaktiv Kreativ Fas.
Sven: Fast du måste erkänna att det finns en hel del mellan himmel och jord som vi aldrig kommer att förstå. Är vi ensamma i universum? Har vi en själ? Vad är Konst egentligen? Varför finns det aldrig en bit choklad i skafferiet just när man är riktigt, riktigt sugen?
Jag: Hm, tänkvärt... tänkvärt. Vill bara tillägga att SPÖKEN FINNS INTE, SPÖKEN FINNS INTE OCH SPÖKEN FINNS INTE.
Sven: Du borde verkligen inte vara så-så-så-så-så-så-så!
Jag: Vad är det med dig, va? lyckades jag krossa din enkla världsbild med mina överlägsna argument?
Sven: Spö-spö-spö-spö-spö-spöke!
Jag: Finns inte... *suck* Det står en malaysisk spökbebis bakom mig, inte sant?
Sven: *nickar vildsint*
Jag: VARFÖR SKA ALLT VARA SÅ SVÅRT!?! *paus* Är det här ett bra tillfälle att ta upp att jag känner att vi håller på att växa ifrån varandra?
PS. Den malaysiska spökbebisen visade sig sedan vara gamla gubben Bengtsson som klätt ut sig i ett försök att göra sitt gamla gamla ödehus till en turistfälla och driva det nya gamla ödehuset i konkurs. Och han skulle ha kommit undan med det. Om det inte vore för ett gäng ungdomarna och deras dumma hund. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar