Lunch

Ska delta i informationsmöte om glädjen med praktik. Skall informera nyblivna programstudenter om när, var, hur och kanske till och med varför.

Vi kan säga att det är för att jag ser mig själv som erfaren inom detta område och ville hjälpa mina kära programkamrater med att skaffa praktik.

Vi behöver inte nämna att det var mer i stil med att jag i mejlet hann läsa fram till: "[...] efter mötet bjuder institutionen på lunch- "

Och mitt Id: VEM VAR DET SOM SA NÅT OM GRATIS MACKA!?!?!?
Jag: Det var ingen som sa något om en gratis macka.
Id: Nu! Precis nu sa du nåt om en gratis macka!!!
Jag: Äh jo, men det som stod i mejlet var att vi blir bjudna på lunch.
Överjag: Åhguuuud! Det är som tusen gratis mackor i en enda baguette.
Jag: Är... är det verkligen det?
Id: För en gångs skull, fröken Överjag, har du faktiskt rätt. Vi anmäler oss som frivilliga för att skörda de goda frukterna.
Överjag: Och för att hjälpa programstudenter med deras studier.
Id: Fast mest för att få gratis lunch.
Överjag: Jovisst, men det låter finare på mitt sätt.
Id: Ännu en poäng där, fröken Överjag.
Överjag: Håller vi på att ha nån sorts ögonblick där vi lägger våra skillnader åt sidan för att inse att vi har mer gemensamt än vad vi tidgare trott?
Jag: Det är nog precis det ni håller på, vilket känns lite konstigt... med tanke på att det är min uppgift att medla mellan er två... känner mig lite överflödig här.
Överjag: Jag mår lite illa...
Id: Oroa dig inte, fröken Överjag, jag äcklas lika mycket som du av den här fröet av vänskap men innan du vet ordet av ska jag nog se till att vi ligger i luven på varandra. Precis som förut.
Överjag: Åh tack, Id, dig kan man ändå... på sätt och vis... alltid lita på.
Jag: Nu gör ni det igen.
Överjag: Uuurgggghhhh...

Problemet är nu, att efter vi anmälde oss som frivilliga, insåg jag att är lite rädd för människor som är yngre än vad jag är.

Överjag: Det är inte så att vi ogillar dem för att de är annorlunda... det är bara så att... äh... ömmmm...
Id: De har inte samma referensramar som vi, okej? Hur kan vi tala med folk om de inte förstår vårt briljanta skämt som bygger på att under 1800-talet drack man läsken Sarsaparilla både för nöjes skull och för att man trodde att det kunde lindra syfilis?
Överjag: De inser aldrig hur lustiga vi är ni vi stirrar på vår hand och utropar "I thought I was Dale!"
Jag: Nej, men jag tror inte vi kan förvänta oss att folka ska-
Id: DET ÄR FÖR ATT ALLA ANDRA ÄR DUMMA I HUVUDET! Ingen förstår oss!
Jag: Fröken Överjag, kan inte du ta ett snack med henne, lugna ner henne lite?
Överjag: Med Id!?!? Varför skulle jag... jag kan inte... va?
Jag: På sistone har ni kommit överens, så jag tänkte att... äh, fröken Överjag, mår du bra?
Överjag: Det... det svartnar för ögonen...
Id: Alltid så melodramatisk.
Jag: Du ska inte snacka, lilla fröken jag vet inte hur man pratar med små bokstäver.
Id: JAG VET INTE ALLS VAD DU TALAR OM!