Stekpannedebaclet i Kulturkollektivet Kråkan

Det var en vanlig kväll i det gemytliga Kulturkollektivet Kråkan. Grannen Jossan satt vid bordet och lekte med sim smaaaaartphone och drack vin. Amanda pratade livligt i telefon (ej en smaaaaaartphone) med en trevlig tjej vid namn Hatten. Och drack vin.

Er hjältinna, Hanna Passion, stod vid spisen och slet med sin middagen (pyttipanna, ägg och en hel paprika som jag kanske skulle äta som jag äter mina äpplen.) Och drack vin.

En vanlig kväll alltså i Kulturkollektivet Kråkan.

Då! Plötsligt!

Min blåsa gjorde sig påminde och jag svor över den och rusade iväg för att errr… pudra näsan.

När jag kom ut till köket igen utbrast Jossan förvånar: ”Men Hanna, vad har du gjort med stekpannan?”
”Va?” jag stirrade på plattan och den stirrade melankoliskt tillbaka. Den var fortfarande på men stekpannan som hade varit fylld med pyttipanna var försvunnen. Spårlöst försvunnen.
Det hysteriska monstret som bodde i min mage rörde oroligt på sig men jag motade bort den, ”VAR ÄR STEKPANNAN!?!” … nej det gjorde jag inte.

Jossan hade ingen aning var stekpannan var.

Paniken lät sig inte väntas på och snart stod jag där i köket, fastfrusen i golvet med hysterin tydlig i rösten, ”VARÄRSTEKPANNANVARÄRSTEKPANNAN VARÄRSTEKPANNAN!?!?” och mitt letande gick mest ut på att jag stirrade vilt på platsen där jag sist sett stekpannan. Plattan stirrade dock bara tomt tillbaks.
Och Jossan svarar hjälpsam: ”Jag vet inte… ” misstroget: ”Tog du in den på badrummet?”
Jag: (hysteriskt) ÄR DEN I BADRUMMET!?!? (rusar in på badrummet och inser lättat att den inte där men problemet kvarstår)

Vad i helskotta har jag gjort av stekpannan fylld med min middag?

Jossan kommer med ännu ett hjälpsamt förslag, ”Har du lagt den i ugnen?”
Jag: (tvivlande) Varför skulle jag lagt den i- (öppnar ugnen) STEKPANNAN VAR I UGNEN! (stirrar vilt på Jossan) Varför la jag den i ugnen? Jag minns inte att jag la den i ugnen. VARFÖR LA JAG DEN I UGNEN!!?!? (en tanke slår mig) Det måste ha varit Amanda som la den i ugnen!
Jossan: Men jag såg inget.
Jag: (triumferande) DET MÅSTE HA VARIT AMANDA! (rusar bort till Amanda som fortfarande samtalar med Hatten) AMANDA VAR DET DU SOM LA MIN STEKPANNA I UGNEN OM DET VAR DU MÅSTE DU SÄGA DET FÖR JAG MINNS INTE ATT JAG LA DEN I UGNEN SÅ DET MÅSTE VARA DU!?!?

Amanda avslutade sitt samtal med Hatten, flinar åt mig, ”Hanna, la du stekpannan i ugnen?” flinet breddas, ”Freak.”
”Nej, men det kan inte vara jag,” hyseriskt: ”Jag minns inte alls att jag gjorde det!!!”
”Frrrrrrrreeeee-”
”KALLA MIG INTE FÖR FREAK!”
”- eeeeaaaaakkkkk.”
”ARGH!”

Med det sista kraftvrålet återvände jag till köket. Jag antog… att jag måste ha drabbats av ännu en sån där tillfällig tankspriddhet och ställt stekpannan i ugnen och sedan glömt bort det.

Om jag ska vara helt ärlig med mig själv så är det inte särskilt omöjligt.

Senare på kvällen var jag lite nere. Trött och lite ledsen trots att jag var tillsammans med mitt fina kollektiv. Närmade mig botten.

Då lutar sig Amanda närmare mig och viskar: ”Hanna… det var jag som ställde stekpannan i ugnen.”

Det har funnits många förlösande skratt i historien, men detta var kanske det mest förlösande av dem alla.

Jag började nästan gråta.

Det var så vackert.

Kanske det bästa skämtet i världshistorien. Det Bästa.

Ännu senare på kvällen försökte Amanda krama sönder mig med sina lår och jag höll på att drunkna för att hennes mjukisbyxor hade för mycket löst tyg. Hon skrattade och utropade, ”Hahaha! Är det här kvällen då jag mindfuckar dig totalt!?!”

En vanlig kväll i Kulturkollektivet Kråkan.

Det är kvällar som dessa som jag kommer sakna allra mest när kollektivet upplöses.

PS. Om ni undrar vad det sämsta skämtet i världshistorien är kan jag avslöja att det var när Tantalos vände sig mot de olympiska gudarna han bjudit på middag och sa: "Slår vad om att ni inte kan gissa vad den hemliga ingrediensen är!" (ba-bom-tsch!) DS.