På väg till ICA, en kall vinterdag:
Lisa: Jag fryser ihjäl!
Jag: Åh gör inte det nu. Blir jobbigt satt släpa dig hem igen… OM INTE! Jag kan forma om din kropp till en praktisk släde innan du stelnar till.
(livlig diskussion följer angående bästa sätt att forma en kropp till en släde.)
Lisa: (avslutande argument) Det blir min röv i ditt ansikte!
Jag: Haha! Om jag hade en krona för varje gång jag har hört det! (paus) Då skulle jag ha fem å femti.
(obekväm tystnad... säger vi.)
SENARE! I KÖN! TILL KASSAN! PÅ ICA!
Jag: Vi har fortfarande paj hemma som vi kan äta. Jag skulle ha ätit upp allt medan du var borta men det kan jag inte. Jag lider av en ovanlig åkomma som gör att jag inte kan äta paj själv. Helt sant. När jag föddes grät mina föräldrar. ”Åh, vår dotter kommer att bli ett kreativt geni men hon kommer aldrig (snyft) KUNNA ÄTA PAJ NÄR HON ÄR SOLO!” Solo är ett slang som betyder ensam. Man sa så på den tiden. Åh, doktorerna försökte rädda mig undan detta fruktansvärda öde. De försökte transplantera en pajkörtel, vilket jag föddes utan, men det gick inte. ”DET FINNS INGET VI KAN GÖRA!” Så sa de och jag-
Lisa: Hanna. Kan du inte bara vara tyst?
Jag: Haha! Om jag hade en krona för varje gång jag har hört det! (paus) Då skulle jag ha fett med cash.
OCH TIDIGARE! PÅ EN FEST I FLOGSTA! FÖR LÄNGE SEN!
Jag: Är du från Kanada?
Kanadensare: Jupp.
Jag: Vackert ställe. USAs Venedig kallar man det.
Kanadensare: NEEEEJ! Kanada och USA är inte samma land.
Jag: Självklart inte. Kanada är USAs Venedig. Inte samma sak.
Kanadensare: Hur skulle du må om jag kallade Sverige för Danmark? Va? Vavavava?
Jag: (känner efter) Helt okej. Man kan få majonnäs till pommes fritesen på Donken där. Dessutom vet alla att Sverige är Europas Tasmanien. På grund av alla pungdjur. Hahaha. Det finns nog en rolig historia här någonstans.
Kanadensare: ... kan du inte bara vara tyst?
Jag: Ka-ching! (paus) Åh just det... jag får inte en krona varje gång någon säger det. ÅH GRYMMA ÖDE! Varför hånar du mig så?
Kanadensare: Vem... vem pratar du med?
Jag: Äh... vem vet? Det kan vara mitt så kallade Id eller Överjag. Möjligtvis är det Martin Birck igen men han är väl någonstans och gråter utan att förstå varför. Om vi har tur är det den blinde mannen som försöker lära mig att dansa, han är ändå den vettigaste av dem alla. Om vi har otur är det mitt alter-ego, en seriös business woman från 80-talet. Har vi riktig otur är det Thalia, min musa och nemesis... fast egentligen inte för min nemesis är en tjej på bussen i Stockholm som har läckande hörlurar. Mina andra ärkefiender är Thomas Edison och en hiss som inte fungerar.
Kanadensare: Ska du verkligen ha mer-
Jag: ÖL!?! Tackar som bjuder. Hurra! Skål, skål! Eller som man säger i ditt land: Tchin-tchin!
Kanadensare: Rrrrrr! JAG ÄR INTE FRANSK!
Jag: Nej, du är en amerikansk venetian. (suck) Och folk undrar varför jag snackar så, det är ju aldrig någon som lyssnar.
Allt det här är sant. Säger vi. För ett givet värde av "sant". Säger vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar