*hon som lämnade bandet innan de blev kända.
Hade gått upp övernaturligt tidigt. Världen kändes lite osäker och kall. Vad hände nu? Vad skulle man göra nu? VAD HÄNDER EGENTLIGEN KLOCKAN SJU PÅ MORGONEN?
(Du gick upp alltså upp normaltidigt istället för studenttidigt.)
Shooosh! Hrm. Jag skulle få tag på ett par texter ur läspärmen och tänkte att först till kvarn får mala och så vidare. Fast jag skulle inte till en kvarn… utan till Engelska Parken… och jag skulle inte mala lika mycket som jag skulle läsa ett par texter ur läspärmen.
Men när jag kom fram upptäckte jag något fruktansvärt. Någon hade tagit båda texterna jag sökte och sedan inte satt tillbaka dem i pärmen. Utan tvekan var det allra värsta brottet man kunde begå här ute i Parken. Vilken sorts usling, vilken vidrig typ skulle få för sig att ta en kurstext ur en den gemensamma läspärm och inte sätta tillbaka den?
Skakande av ilska stegade jag genom korridorerna. Hemnycklarna som låg i innerfickan på rocken klirrade dramatiskt.
Det fanns egentligen bara ett val som var förnuftigt i nuläget.
(Prata med kursansvarige? Förhör andra kursare om var texten är någonstans?)
BARA ETT FÖRNUFTIGT VAL.
(Åh gudars inte… inte noir igen.)
Jag var Vilda Västern.
(Du är åtminstone ombytlig.)
Det var inte hemnycklarna som klirrade, det var sporrarna mot mina dammiga stövlar efter en lång färd över stäppen där jag snubblat över stäpplöpare och småväxta kaktusar.
Jag var en kvinna på ett uppdrag. Jag var en revolverviftande desperado. En prisjägare. Kvinnan utan namn och med ett hämndbegär som brände hål i hennes hjärta. Ni kan kalla mig Bonanza Passion.
(Är inte Bonanza Passion ett sorts namn… om man nu ska vara petig?)
Äh vad vet du om Vilda Västern?
(Vad vet du om Vilda Västern? Om vi bortser från din romantiskt slitna bild av västern som består av ponchos och stora tågrån.)
Äääääähhhhh… men har du sett den här stiliga stetsonhatten jag har? Preeeeeciiiis. Den här stiliga stetsonhatten och min snabba springare Sockerbiten.
(Och där förlorade vi kontakten, Houston.)
Howdy, pardner… har jag någonsin sagt till dig att du påminner mig om en ung Lee van Cleef?
(Åhnej… nej, nej, nej. Dra inte in mig i det här.)
För sent, compadre.
Jag och min partner, en ung Lee van Cleef-
(NEJNEJNEJ)
- tog oss till den närmsta saloonen. Det lokala vattenhålet.
(Hon menar Matikum.)
Sekunden jag slog upp de kitschiga saloonsdörrarna dog det gemytliga samtalet ut. Allt stelnade till och misstänksamma blickar borrade sig in i mig som en kall blydusch.
En stäpplöpare äh… löpte förbi, gudarna vet hur de lyckas ta sig in överallt.
Det här händer varje gång jag besöker den lokala saloonen. Ytterst märkligt. Är jag nån slags social paria? Har jag nåt mellan tänderna?
”Faktum är att du har lite stäpplöpare mellan tänderna,” kommenterade en ung Lee van Cleef.
"Satan!" jag avlägsnade diskret de torkade buskaget från min övre tandrad. Stäpplöpare lyckades verkligen ta sig in överallt.
Plötsligt blockerades vår väg fram till bardisken av ett gäng skumma typer iklädda sombreros. Ett förrymt mariachiband?
Möjligt men antagligen osannolikt med tanke på den skrikande frånvaron av mexikanska basgitarrer.
Deras ledare flinade hånfullt, ”Vad gör en liten sak som du på ett ställe som det här?”
Jag flinade tillbaka, ”Ur vägen, compadre, om du vill behålla livhanken. Jag är på jakt efter en texttjuv och du skulle inte kunna stoppa även om du hade en mexikansk basgitarr tillgänglig. Ingen kan stoppa mig från att utkräva min hämnd. Funderar på något som involverar tjära och fjädrar för tillfället. Möjligtvis hägning, dragning och fyrdelning om jag känner mig nådig.”
Längst in i saloonen flämtade någon förskräckt till, ”Fyrdelning? Fruktansvärt! Det är ju ett naturligt heltal!”
Sombreroledaren knuffade sturskt till mig, ”Tyvärr kan jag inte tillåta det.”
”Jaså?”
”Du förstår, vi är federales. Den ridande polisen, du vet.”
Jag lutade mig närmare min partner och viskade i hans öra, ”Sombreron säger att de är federales!”
En ung Lee van Cleef himlade med ögonen, ”Ja, jo, jag står precis här så jag hörde det också.”
”Jag misstänker att de inte är federales!” avslöjade jag.
En ung Lee van Cleef verkade inte särskilt chockad ”Jaså det gör du?” min partner såg uttråkad ut, ”Eftersom du verkar ha koll på den här genren så kan jag väl låta dig sköta det här själv.”
”Äh?”
”Jag tänker gå och snacka med den där ljuva kväkaren som antagligen påminner dig om en ung Grace Kelly. Hon kommer säkert försöka omvända mig från våldets väg. Sånt gillar jag,” en ung Lee van Cleef tvinnade sina mustascher och stövlade sedan iväg.
Ensam stod jag nu kvar. Öga mot öga med ett oborstat gäng av sombreros.
”Om ni är federales,” sa jag, ”Var är era brickor?”
Sombreron flinade, ”Brickor? Vi har inga brickor! Vi behöver inga brickor! Vi behöver inte visa dig några jäkla brickor!”
”Ah-ha! Där åkte du allt dit!” jag fiskade fram min Federaleshandbok i pocketformat ur rockfickan, ”Enligt paragraf 7D9 måste alla federales, vid alla tillfällen, ha med sig sin legitimation, alltså sin bricka och kunna uppvisa den. I nödsituation kan även bibliotekskortet användas.”
Några minuter senare gjorde jag en ung Lee van Cleef och hans kväkare, som faktiskt påminde mig om en ung Grace Kelly, sällskap. Både försökte inte ens låtsas att de inte stirrade på min nyförvärvade blåtira.
”Nåååå, hur gick det?” frågade en ung Lee van Cleef fast han lät inte alls intresserad.
”Uppenbarligen,” kved jag, ”Behövde de inte visa mig några jäkla brickor.”
”Ah.”
Snacket i saloonen hade satt igång igen och genom bruset hörde jag mitt namn nämnas.
"Jag har hört att Bonanza Passion skjuter snabbare än sin egen skugga."
"Jag hörde att hon tog kol på alla sju Jenkinsbröder med bara en kula."
"Jag hörde att det var hon som sköt Liberty Valance."
"Jag hörde att av den gode, den onde och den fule så är hon den gullige… fast bara ironiskt."
"Jag hörde att hon egentligen är en tjugonånting med för mycket fantasi och tid för dagdrömmeri och att vi alla bara är klyschiga arketyper som spelar vår förutsägbara roll i hennes vimsiga dagdröm. Fast det är bara vad jag hört."
"Mycket ska man få höra innan öronen trillar av."
"Skjut inte budbäraren. Upprepar bara vad jag hört."
"Om det vore sant... då skulle vi ju sitta här och vara meta... vilket inte alls skulle funka eftersom vi bara är enkla korthajar, nybyggare, revolvermän, rodeoclowner, rancharbetare och inga kvasiintelligenta litteraturstudenter.”
"Jag vet inte ens vad meta betyder!" inflikade mannen vars jobb det var att underhålla saloonens pianola.
"Nej, se där. Då är det inte möjligt att det där skulle vara sant,” avslutade korthajen som avskydde allt vad meta hette och hällde i sig sin whiskey. Tyvärr råkade denna svepande rörelse avslöja ett antal ess han gömt i rockärmen och ett traditionellt saloonslagsmål bröt ut.
”Pittoreskt det här, va!” gastade jag över oljudet.
En ung Lee van Cleef morrade ilsket och sa: "Se upp för stäpplöparen."
"Vilken- Pffsdjhfsjdfh!" jag viftade desperat undan stäpplöparen som blåst rakt i ansiktet på mig, "VART KOMMER ALLA STÄPPLÖPARE IFRÅN!?!" frågade jag, nästan gråtfärdig.
En ung Lee van Cleef ryckte på axlarna.
Bartender gled fram till oss och nickade kort till hälsning, ”Du verkar ha talang för att få hus i helvete, främling.”
”Främling?” jag fnös, ”Du ser väl att jag är den gullige,” sa jag ironiskt och försökte sedan spotta lite nonchalant men eftersom jag inte kan spotta såg jag mest ut som en dreglande dåre. Bartendern såg obekväm ut men det var okej. Känslan var ömsesidig.
”Nej… nej, jag kan inte påstå att jag kan se det," sa han.
”Försöker du vara lustig, va? Vet du vad man gör med lustiga typer där jag kommer ifrån?
”Bjuder dem på te och sju sorters kakor?”
”Hur visste du det? Är du spion, va? En lömsk ryss, va?”
”Håll dig till genren, du håller på att glida över till spionthriller.”
”Ursäkta.”
”Det gör inget," bartendern harklade sig, "Får det lov att vara ett glass sarsaparilla?”
”Nej, tack, men en kopp kaffe skulle sitta fint.”
Bartendern hällde upp ett stycke blaskigt java i ett embar och jag slängde över ett par mynt. ”Behåll växeln.”
En ung Lee van Cleef påpekade: ”Det var ungefär nu vi, eller rättare sagt hon, blev utslängda från Matikum eftersom hon högljutt anklagade kaffeautomaten för att vara en rysk spion.”
”Ett ärligt misstag, som vem som helst skulle kunna göra.”
”Verkligen?”
”VEM SOM HELST," Jag rättade till hatten så jag såg lite mer mystisk ut, ”Det främsta problemet var nog att den där stan inte var stor nog åt oss båda."
"Åh jösses... "
"Kom nu, compadre, vi måste samla ihop sju som kan våga livet och rida dramatiskt över stäppen i vår jakt på texttjuven.”
"Okej wow... " en ung Lee van Cleef såg plågad ut, "Det finns bara ett sätt att få slut på det här inser jag nu."
"Lee?"
"Bonanza Passion!"
"Det är mitt namn."
"(det är inte ditt namn men i alla fall... ) I'm calling you out!"
"Ååååhhhh Lee!" jag klappade förtjust i händerna, "Jag blir helt rörd. Är det nu jag inser att personen jag litat mest på, min compadre, var egentligen texttjuven hela tiden? Är jag nu sliten mellan hämndbegäret och kärlek till min icke-konventionella familj som jag lyckats förvärva i jakt på hämnd?"
En ung Lee van Cleef ryckte på axlarna, "Visst. Precis det där. Vad det nu var," sen skrattade han ondskefullt och tvinnade sin mustasch provokativt.
En stäpplöpare rullade förbi. Dramatiskt.
Vår duell var kort och brutal. Jag vann naturligtvis eftersom jag var anti-hjälten men segern var bitterljuv. Sånt gillar jag.
Jag föll på knä vid min fallne kamrat. ”LEEEEEEEE – ” djupt andetag, ”EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE – ” började bli blå i ansiktet, "EEEEEEEEEEEE- "
"Se upp för stäpplöparen," sa en inte alltför död ung Lee van Cleef.
"Pffddhj!! ARGH! Vad är grejen med alla stäpplöpare!?!?!? Varför drabbar de bara mig?"
En ung Lee van Cleef suckade och återvände till paranteserna där han hörde hemma.
Tyvärr blev det ingen solnedgångsscen på grund av årstiden men-
(Se upp för stäpplöparen.)
Fast jag är inte Vilda Västern längre så att- Fdfhjdhfffsdgsgd! GAH! Jag fick stäpplöpare i ögat! ARGH!
Vart kommer de ifrån!? Är det... är det någon som kastar stäpplöpare? Vem är det som kastar stäpplöpare? Varför skulle någon kasta stäpplöpare?!? Vad är grejen med alla stäpplöpare!?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar