Jag har inget val. Mitt liv är över redan innan det började. Eller nja... jag är ju typ född så på ett visst sätt har det redan börjat sekunden då jag för första gången öppnade ögonen och utstötte ett bedårande: "Alas! Poor Yorick! I knew him, Horatio!" (sant - det var mina första ord)
Men på ett helt annat vis, ett sånt där metaforiskt vis har det inte alls börjar och är redan över. Öh-ööööööööver!
Jag kommer aldrig att bli något. Jag kommer för evigt att leva i någon annans skugga.
Ja, det är just så hemskt. Ingen överdrift.
Jag har fått en rival. Det kommer att vara så att när jag vill ha något (till exempel en tjock porslinshästa... eller whatever... men ni vet, ett exempel så ni kan visualisera den här hypotetiska händelsen) så kommer alltid vara steget efter. Hon kommer att ha hunnit förre. Kvar står jag, utan tjock porslinshäst, knyter min näve och skriket min ilska upp mot skyarna.
Det låter romantiskt. Det skulle ha varit romantiskt.
Om det inte vore för att hon inte ens vet om att jag finns. Om det inte vore för att allt bara finns i mitt huvud.
Mitt liv är ändå inte över. Jag har möjligheter.
Kan till exempel bli ungdom som löser mysterium. Seriöst, jag är verkligen inne på det här med ungdomar som löser mysterium. Måste bara hitta på en gimmick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar