På äventyr i det gamla flickrummet

Vi har tidigare kommit överens om att jag var något… öh… konstig (jag skulle vilja säga galet retarderad men det kanske inte så politisk korrekt som jag brukar försöka vara) när jag var ung.

Nu när jag går igenom allt skräp jag samlat på mig under min barndom och ungdomstid börjar jag misstänka att allt inte står rätt till med mig. Dessutom börjar oroa mig över hur det kommer att kännas att se tillbaka på mig själv om tio år.

Låt mig demonstrera med en enkel matematisk formel (så att säga):
För fem år sen tyckte jag att det jag tog mig för var relativt normal. Nu, fem år senare, blir jag konfunderad och irriterad av mina egna upptåg. Ser inte fram emot att behöva möta mig själv om fem år igen.

Hm... det där kanske inte var matematik så mycket som det var en massa ord. Och meningar. Vilket är ord i ordnad form. Säger vi.

Sakta men säker börjar jag inse att jag är lika sinnesförvirrad nu som då. Hittade en liten läderpåse fylld med järnbitar, spelkulor (noga utvalda: stenkulor som är lite nöta, kattögon och ett djävulsöga), ett par gamla mynt från fjärran land och en ljusstump.
Kan inte riktigt förmå mig att kasta den här udda samlingen av ting. Inte heller ge bort för då kommer någon att splittra samlingen. Jag kommer ihåg när jag plockade ihop den här samlingen. Kanske var det innan jag flyttade från Stockholm eller precis efter.

Och jag kan inte kasta bort den för innehållet är så slumpmässigt men ändå så noga utvalt. Kattögon och stenkulor. Konstiga mynt. Ljusstumpar. Det är så sjukt romantiskt. Tyckte jag då och uppenbarligen tycker jag fortfarande det.

Uppenbarligen var och är jag en galet retarderad samlarhamster (det är zoologiskt).

Dessutom har jag även upptäckt att jag blev temporärt sinnesförvirrad av stress under sista året på gymnasiet för jag är genomgående sarkastisk, ironisk och skämtsam i min PA-uppsatts. Vad är grejen med att skriva: John Allisons valda "publiceringsmedium" är Internet; ett fenomen som blivit populärt på senare år.?! Förstår inte alls att jag lyckades få plus för gedigen och genomarbetad analys.

Glider jag bara runt i livet på en ironiskt bananskal?
Vad är egentligen meningen med livet? (Enligt Geijer: Dialog och åter dialog!)

Vet inte hur jag ska avsluta allt det här.