När ledaren på ett träningspass ropar: "Nu tar vi i så mycket vi bara orkar!"
Och jag själv, lite sorgset, måste konstatera att det är inte så mycket som man kunde ha hoppats på.
Dock vill jag påpeka att jag har tagit i så pass att enbart lyfta händerna och skriva denna text är något av en plåga. Min armar orkar inte riktigt med luftmotståndet, ser ni.
Läser just nu lite dekadens. Ola Hansson - Sensitiva Amorosa och Stella Kleve - Pyrrhussegrar
Är mycket förtjust i båda, kanske lite mer i Kleve.
Min slutsats för tillfället är att allt är kletigt, svettigt och krälande i dekadens.
Meningar som jag gillar:
"[...] en annan som hon aldrig känt, en äcklig larv som kryper fram över hennes hand med sina fadda kyla, en främmande människa som hon vämjes vid [...]"
"[...] hon skall känna hans kalla, blöta ansikte som en klibbig igel på sitt [...]"
- Ola Hansson
Och från Pyrrhussegrar av Kleve:
- Bara namnet... Märta Ulfklo! Det är fantastiskt.
- "[...] blixtarne korsa varandra över Savoyens alpås och regnbyarne slå den rodnaden frukten från träden; solskenet välver över sjön sin vitnande väv, blånar vinet; som på breda, murade trappsteg sträcker sin skiftande matta uppåt strändernas sluttning."
- "Det var denna eländiga försiktighet, vilken hon nu hatade som sin olycka, - detta tvetydiga surrogat för dygd, som samhället tvingar på kvinnan att plåstra över alla sina känslor och alla sina intressen, ända tills hon blir ett färglöst, osjälvständigt kryp, som aldrig törs taga ett enda steg, utan treva för sig med antenner - och alltid drager sig tillbaka."
- "Den dödsdömda flickan ligger stilla, utan att röra sig, medan barmhärtighetssystern pysslar om henne och torkar den blodiga fradgan från hennes läppar."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar