Det är hon i Crystal Castles jag ska gifta mig med

Inte She-ra utan hon i bandet. Det var bara en hyperbol för att beskriva hur mycket jag tycker om deras musik.
Jag har ju faktiskt bara sett henne hoppa runt på en scen samtidigt som jag står på dammig gräsmatta och gungar lyrisk. Ingen bra grund för ett gott äktenskap.

Men Tiga… Tiga var fantastisk. Hur fantastiskt kanske ni undrar. Ja, låt oss säga så här (och det har jag gjort ett antal gånger), Tiga var så bra att hälften skulle ha räckt. DET VAR SÅ FANTASTISKT.

Det var som vi var ett enda hav av dansanta ungdomar som bara tackade och tog emot. Boys Noize var också bra men Tiga var kvällen höjdpunkt. Tog ut mig helt (tack alla dessa zumbapass, hade aldrig orkat utan träningen innan) Orkade knappt hoppa som en vilding när ”Oh!” spelades senare.

Annars... har köpt en del saker. Inte serier för en gångs skull och om det inte vore för att jag ska bo hemma, har fyllt år och har jobb i sommar skulle jag må lite dåligt. Men det gör jag inte. Hahaha! Jag njuter av att ha nya skor istället. Sjukt snygga skor dessutom. Det finns tecknade träd och blommor på dem. Jag har också en tröja med broderade damer som spelar polo med rubriken ”Relaxed elegance” och beskriver inte det mig perfekt?

Förutom det där om att vara avslappnad. Är snarare ett yrväder. Är aldrig lågtryck på den här väderkartan (jag vet faktiskt om det där skämtet fungerar… menar jag kanske högtryck? jag har ingen aning, kan ingenting om väder – är ändå den där tjejen som alltid kommer ihåg att använda solskydd på regniga dagar och på soliga dagar blir jag rödare än en… rödbeta?)

Dessutom är jag kanske inte alltid så elegant. Ofta. Men inte alltid. Dock ganska ofta. Kanske mer ett undantag som bekräftar regeln när jag är elegant.

Annars är jag precis som The Tough Alliance. (kanske borde sluta använda det insideskämtet, kanske bara jag som fortfarande tycker det är kul… men det är ett bra skämt, så länge som det varade i alla fall)

Annars har det hänt en sorglig sak. Jag orkar inte alltid tre kulor med glas på Nytorget längre. Bara för några somrar sen kunde jag alltid, oavsett vilken tid på dygnet, oavsett vad jag ätit eller inte ätit innan kunde jag alltid med glatt humör äta glass. Jag var liksom efterrätternas prinsessa. Min spira pryddes av tre kulor glass, min krona var gjord av ett gyllene pajskal och min tron var av pudding (överraskande bekväm…) men denna helg insåg jag att detta inte gick. Jag liksom kom fram till att bara två kulor skulle räcka. Förstår ni hur svårt det är att skapa en fantastisk smakkombination MED BARA TVÅ KULOR? GÖR NI DET? Jag tror inte ni gör det. Mörk choklad och svartvinbär, mangosorbet och äppelkanel… gott ändå… men det är något som saknas… kanske är det barndomen KANSKE ÄR DET BARA LITE JÄVLA UTHÅLLIGHET! Min kropp sviker mig. Det är ju meningen att jag ska ha en enkel kvinnas kropp men en järnjättes mage. Det var ju tänkt så. Från början. Säger vi.

Övrigt:
Fråga: Hur vet man att en bok (Bossypants av Tina Fey) man får av sina goda vänner i födelsedagspresent är en bra bok?
Svar: Den påhittade baksides texten är för rolig. FÖR ROLIG!
“Advance praise for Bossypants
‘Absolutely delicious!’ – A guy who eats books
‘Totally worth it.’ – Trees
‘Hilarious and insightful. Laugh-out-loud funny – oh no, a full moon. No! Arrgh! Get away from me! Save yourself!’ – A guy turning into a werewolf”

Och sen har vi det här omslaget: