Oy vey. Jag är den sämsta. DEN SÄMSTA.
Hade glömt bort att jag skulle jobba den här veckan. Har säkert ett helt ton med bra förklaringar. Uppsattsstress, tentastress, radiostress, vanligstress, träningsstress (alltså den där stressen att man inte hunnit träna och därför stressar mer för att man inte kan slappna av utan träning och därför måste stressa för att man vet att man kommer att stressa mer för att man inte hunnit med att träna OCH ALLT ÄR BARA BLARGH!) samt ovanlig stress men summan av kardemumman är att jag glömde bort.
JÄTTEBRA. Snyggt gjort, Passion.
Blev uppringd idag och lyckades pressa fram att jag skulle komma nästa dag och se till att avboka allt jag bokat in under veckan. När jag la på var jag kallsvettig.
Dels för att min mobil är ny och jag var så ovan vid det fina ljudet att det lät som min chef stod precis bredvid mig.
Dels för ATT JAG GLÖMDE BORT. Vem gör sånt? En slacker tänker jag mig. Han Shaggy i Scooby-doo. Jag ville inte vara han Shaggy i Scooby-doo. Jag vill vara duktiga Velma med hipsterbrillor och ett skarpt sinne. INTE FÖRVIRRADE TJEJEN! Jag är så Daphne i Scooby-doo. Om ni någonsin behöver ett förvirrat lockbete i en fälla för att fånga ett spöke (som möjligtvis kan vara den lokale lokalvårdaren som vill sänka tomtpriserna och därför klär ut sig till Karl IXs vålnad) så kan ni bara ringa mig. Fast risken är att jag GLÖMMER BORT DET.
Var dessutom inte bara kallsvettig utan även Dramatisk.
Väckte därför 2-3 personer i hushållet för vad är poängen med att vara Dramatisk om ingen är vaken och kan se det?
Efter att stormat in och ut ur rum och utropat "Det har hänt något fruktansvärt!" med blekuppsyn gick jag och la mig igen. Kunde inte somna om (vilket är bra för då kan jag gå upp tidigt imorgon) och tänkte över saker.
Kände ett djupt obehag i hela kroppen. Det är för att jag har en så pass stark pliktkänsla. Den sitter i märgen. Om den Passionska familjen hade ett motto skulle det vara: "Moralen framförallt!" (fast antagligen skulle vårt motto vara "Blir det någon efterrätt? *med eftertryck:* Ja, det blir det!" och vårt vapen skulle bestå av en skopa vaniljglass och en skiva perfekt rabarberpaj)
Tänkte också på vad min kurator hade sagt åt mig angående Känslor (se saker jag inte tycker om att hantera eller tänka på). Därför surfade jag lite på obehaget och definierade det som "enorm skuld", "insikten att behöva jobba när man trodde att man inte skulle göra det" och "varför är jag så himla klantig? nån måtta måste det vara på denna charmigt förvirrade hjärna".
Lösningen, kom jag fram till, var givetvis att gå till jobbet imorgon och var Fantastisk (samt Fantastiskt Ursäktande)
Logiskt tänkande... pfah! (skrev du precis "pfah"? verkligen?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar