En parisisk tart och en ölandstok gick in på en bar...

Midsommarhelgen spenderades på ett nöjsamt vis. Besökte stugan på Öland för första gången på två år. Blev lätt melankolisk. Det är underbart att bara få vara där, avskild från civilisationen, men hela stället andas liksom Barndom. Om väggarna kunde tala... då skulle de säga HANNA KLÄTTRA NER FRÅN DASSTAKET DET KAN GÅ SÖNDER OCH DÅ ÄR DET DU SOM BLIR MEST LEDSEN!

***

När jag inte sköljde ner snaps med färsk potatis (så mjäll att den fick en enda vacker tår att rinna ner för min kind) satt jag för det mesta i en solstol med hela Alvaret framför mig.

Solstolen... den fällde jag upp helt själv (säger vi)

Där läste jag Jeeves klarar skivan (som han gjorde!) och började även spana in en thriiiiilllllleeerrr jag sett i bokhyllan.

När jag inte läste satt jag bara tillbaka lutad i stolen, praktiskt taget helt gömd i pappas jättelika gamla jeansjackan (som jag la beslag på sekunden jag kom innanför dörren med orden DEN HÄR SKA JAG SOVA I, min far verkade lagom road) Det enda som syntes var mina fashionabelt gigantiska solbrillor och min lugg som är omöjlig att stajla med tanke på det öländska vädret. Soligt men blåsigt utav bara tusan.

Där satt jag alltså och begrundade Världen. Och med Världen menar äppelträdet, ljudlösa kor och Alvaret. (hahaha nej vi ska inte dra Det Där Skämtet igen… bara att jag dragit det en gång är all- DET VAR INTE MENING DET BARA HÄNDER AV SIG SJÄLV!)

Jag begrundade Alvarets naturliga komposition; ljus å skugga och så vidare.
Alvaret… om jag får ge mig hän åt lite naturromantik så vill jag bara säga: ”Hus med havsutsikt? Pfah!”
”Pfah?” säger ni, ”Verkligen?”
Och jag nickar bestämt: ”Du hörde rätt, kamrat, men för att inte lämna dig osäker säger jag det igen-”
”Snälla, gör det inte.”
”PFAH!” och jag säger så för att såra. Vem behöver havet när man har Alvaret? Dimman som rullar över landskapet, Karlvagnen på natthimlen, ölandstok och så mycket trilobitfossiler du storknar. Jag säger så här: ”Den dagen jag hittar en charmig lägenhet på Södermalm med Alvarsutsikt, då slår jag till snabbare än en uppretad pigghaj!”
Och ni säger: ”Varför pratar jag fortfarande med dig?”
Och jag ler förstående, ”Det är det hypnotiska pladdret, det bedövar.”
Och ni säger: ”Hm va? Jag slutade lyssna efter och jag ler förstående.”

Begrundade även Livet. Vågar jag påstå att en hel del Djupa Sanningar kläcktes ur det gamla tankeägget? Ja, det gör jag. Insåg att hårt arbete är den rätta banan. Är det inte den högsta lyckan att få bruka den jord som gamla Gaia skänkt oss? Jo, det är det och jag var mycket lycklig där jag satt och tittade på när pappa klippte gräset med allvarlig min och solhatt.

Kunde ha suttit i timmar och bara se på när han arbetade. Det gjorde jag också. Ropade ett par uppmuntrande ord då och då: ”Gräsligt bra jobbat, va!” och ”Visa den där mattan var skåpet ska stå!” osv men eftersom det inte hördes över bullret gjorde jag tummen upp varje gång pappa gick förbi med gräsklipparen. Tror att min entusiasm uppskattades.

Övrigt:
Ett skämt som jag tyckte var roligt lite för länge den här helgen:
- Mm, nu är jag sugen på en parisisk tart… OCH SÅ EN KAKA!
Mina föräldrar tänkte då tillbaka på den natten då vargarna hade erbjudit sig att uppfostra mig som en av sina egna och de tänkte: ”Gjorde vi fel som sa nej?”