Är inte riktigt i form. Är som en X som jobbar med X men plötsligt en dag utvecklar X-fobi... delvis rädsla för X... om ni förstår vad jag menar (du kunde inte vara klarare om du så försökte)
Är lite som ett utspillt vattenglas.
Om morgnarna känner jag mig som en D.I.N (dvs Dam I Nöd)
Ligger där fastsurrad på metaforiska räls medan den metaforiska skurken tvinnar sina metaforiska mustascher. Då och då utstöter han ett "bwahaha!" och ett "mwahahaha" liksom för att riktigt punktera självkänslan. Rälsen börjar vibrera och luften fylls av ett muller. Halvåtta tåget närmar sig och det är dags att börja jobba.
Inte för att det är ett dåligt jobb. Å nej... det är ett bra jobb men ibland är det infernaliskt tråkigt. Börjar misstänka att de inte riktigt inser vilken potential jag har. Jag är mer än en levande scanner, ett vänligt leende... jag kan också svara i telefon och se förmanande ut. Talanger som jag aldrig får chansen att använda.
Det är nog för att få mig att tyst skrika "nejnejnejnejnej jag vill inte jobba idag kan jag inte bara få gå hem?" men eftersom jag inte är tio längre inser jag att det inte går att gömma sig under en buske och inte komma fram förrän kusten är klar. Idag kunde inte ens min nya stämpel muntra upp mig... MEN!
På vägen hem, på väg förbi ett vägarbete, samtidigt som jag lyssnade på "Back in time" så svischade en skejtare förbi mig och jag pep till: "Åhhej Marty McFly!"
Inget piggar upp lika mycket som ett anfall av att inte kunna skilja mellan Verklighet och Tillbaka till framtiden (en för jäkla bra film!)
Dessutom innan jag slutade för dagen sonade jag för ett gammalt brott eller öh... mer som jag upptäckte att jag växt till mig lite. Förra sommaren skrämdes jag av en 10-14 åring som ville ha cigg och sprang rakt in i en glasdörr min i år blev det andra tobaksbullar (bläh?)
I år kunde jag titta förmanande på två tio... tolv... mellan 10 och 15 åringar som pillade på en sjukhuscykel som för att säga: "Lek ni men var medvetna om att jag ser er och jag kommer säga åt er om ni gör nåt dumt och- nej, va? tittar de hit? SHIT! DE SÅG MIG! Låtsas som du jobbar, låtsas som du jobbar. LALALALA! Såååååå upptagen jag är. Helt sjukt vad upptagen jag är."
En av killarna släntrade fram till mig, lite Han Solo nonchalant med ett snett leende på läpparna som annars bara syns på dumma fiskar som ligger å njuter av de nya vyerna efter den blivit uppfiskad.
Kille: *hans dryghet intensifieras* Du. Kan jag få lite cigg av dig?
Jag: *stannar upp i mitt Arbete, ger honom Blicken (kan ni tänka er va? jag fixade Blicken!* Du. Ser det här ut som en kiosk?
Kille: *stirrar förvånat på mig* ... nej. *går sin väg, tillbaka till sin kompanjon*
Kille2: *viskar* Vad sa hon?
Kille: *viskar* Hon sa att det inte var en kiosk. *tillsammans kastar de en svag blick mot mig och traskar iväg*
Jag: Öm va? Världens sämsta comeback och de kryper iväg med svansen mellan bena? *tänker efter* JAG VANN HAHAHAHAHA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar