my god it's full of stars

En lista på fiktiva superdatorer (50-talet ringde och-)

Rättare sagt MIN lista på fiktiva superdatorer. Det är bara en lista. Finns ingen speciell ordning. Eller utav en speciell anledning. Det är bara en lista. På fiktiva superdatorer. Vad mer kan man begära? Va? Det är för mycket krav och för lite tid. Eller för mycket fritid, har jag nämnt att jag har sommarlov?

Otroligt cool lista på fiktiva superdatorer av Passion:

- ”I know everything hasn't been quite right with me, but I can assure you now, very confidently, that it's going to be all right again. I feel much better now. I really do.” – HAL 9000 (2001: A Space Odyssey och 2010: The year we made contact)
En klassiker. Det enda jag tyckte om i den filmen. Allt annat tog för lång tid. Och jag är ändå en person som uppskattar till exempel Tatis trallande filmer där inget riktigt händer; du bara dras med. Jag är ändå tillräckligt pretto för att inte helt ironiskt påstå att det finns filmer som bara kan uppskattas av personer med tålamod för att dricka sitt kaffe svart (vilket jag för) utan att behöva kyla ner det med mjölk (vilket en del personer som jag inte tänker namnge gör)

Det mesta i 2001 förutom det där med Hal tog för lång tid och var för tråkigt. En scen där ett rymdskepp ska docka med en rymdstation, ackompanjerad av klassik musik, som varar lika länge som det tar för mig att koka kaffe och skala två mandariner är en scen som håller på för länge. Kanske är det så att det är nåt fel på mig, fel på min förmåga att uppskatta finstämda scener i yttre rymden… ELLER SÅ ÄR DET FÖR TRÅKIGT!

Fast jag tycker ändå att det är en bra film. Har sett både 2001 och 2010 och tycker att Kubricks film är bra… men jag blir uttråkad när jag ser den. 2010s slut är mer förståeligt än 2001s slut (om man inte läst Clarkes böcker) men det är samtidigt ett ganska tråkigt (töntigt) slut.

Det enda som är riktigt bra i 2010 är återigen HAL samt när två astronauter pratar om kyckling och alla Dr Chandra och Dave Bowmans scener. Dave är ett bra namn. Ta en smakbit. Daaaaave. Da. Ave. Daaaaaaaaaaaa. Aaaaaaaaveeee. Okej. Nu är jag färdig. (dddddddaaa -)

2001 är ett konstverk men så orkar jag heller aldrig titta särskilt länge på videokonstverk om det inte finns en suggestiv handling eller karaktär. Eller clowner. En gång såg ett videokonstverk på Tate Modern med två clowner på hoppstyltor. Intressant men ändå normativt. Säger vi.

Det spelar det ingen roll hur spännande episk en film är om det inte finns några karaktärer. Utan karaktärer blir en film lika spännande som den där geografilektionen där allt vi fick titta på var diabilder på gråsten (så mycket gråsten!)
HAL däremot lyckas vara en karaktär trots att han bara uttryckte sig med en monoton stämma och ett flertal röda kameraögon och tillslut vill man bara ge HAL en kram. Alla bara ljuger och mixtrar med honom. Allt han vill egentligen är att spela schack, arbeta tillsammans med Daaaaveeee och att folk inte ska vara falska. Kan vi inte alla sympatisera med det? (det kan vi)

- ”That jumpsuit you're wearing looks stupid. That's not me talking, it's right here in your file. On other people it looks fine, but right here a scientist has noted that on you it looks "stupid". Well, what does a neck-bearded old engineer know about fashion? He probably— Oh, wait. It's a she. Still, what does she know? Oh wait, it says she has a medical degree. In fashion! From France!” – GLaDOS (Portal)
Elak. Ond. Hon ljuger om att det finns kaka. Sånt ljuger man inte om. DET GÖR MAN BARA INTE! Har tjyvkört Portal 2 lite gran. Men bara lite. Hos en vän. Säger vi… JAG HAR RIKTIGA VÄNNER! … vet inte varför jag var tvungen att skrikskriva det där men… låt oss gå vidare. GLaDOS har också en monoton röst. Kanske är det en grej hos superdatorer. Dock är hon lite snyggare än HAL. Om man nu tycker superdatorer kan vara snygga. Vilket jag tycker att man kan. Hon har ett fint... chassi?

- ”Biting’s excellent. It’s like kissing only there’s a winner!” – TARDIS (Doctor Who)
Till skillnad från de andra superdatorerna vill hon inte mörda oss alla. Ett plus. Och hon kan resa i tiden. Också ett plus. Liksom om jag skulle vara där i framtiden och shoppa efter en superdator så skulle det nog vara en avgörande faktor. Fast kanske hör hon snarare hemma på tidsmaskinsavdelning än superdatoravdelningen… vet inte riktigt hur sånt ordnas. Ser det ut som om jag jobbar på supercomputertimemachinemarketplace? För om det ser ut som det måste jag byta skjorta.
Försäljaren: Så har vi en HAL här, 9000 modellen. Lite gammal men fräsch ändå. Inget slår en klassiker.
Jag: Hm. Ja, jag gillar den röda färgen men jag hörde att det fanns lite problem med den här modellen.
Försäljaren: Ja, öm… den har en tendens att försöka mörda dig om den stöter på logiska problem.
Jag: Ah…
Försäljaren: MEN DEN ÄR ALLTID ARTIG!
Jag: Den där då? Den blå.
Försäljaren: TARDIS? Det är en fin superdatortidsvortex-sak. Kan resa i tid och rum.
Jag: Hm…
Försäljare: Den lystrar till smeknamnet Sexy.
Jag: SÅLD! Eller… köpt? Jag menar. Jag köper den… men det är du som säljer den.
Försäljaren: Tror nog ändå att det är du som ska skrika ”såld!”.
Jag: SÅLD! Eller är det svengelska… att skrika ”såld”?
Försäljare: Ser det ut som om jag jobbar på englishswedishlearningmarketplace?
Jag: Ja?
Försäljare: Ursäkta, jag måste gå och byta skjorta.

”Don’t start to cry, it's only pain. Tsk, tsk, tsk. That's such a sexist stereotype. Just remember the pain, Ellen, and think about how to end it, Ellen, to survive here in the centre of my beating heart, my hungry belly, my tightened bowels […] I'll give you a chance, because I like you. I really do, I really like you. You're... you're my favourite, Ellen.” – AM (“I have no mouth and I must scream”)
Det enda jag kommer på är att Harlan Ellisons novell "I have not mouth and I must scream" fick mig att bli illamående. Såatteh... jag rekommenderar den. FEM AV FEM. Obs. Citatet är inte från novellen utan spelet... ja, det finns ett spel. Där Harlan Ellison gör rösten till AM... han gör den för bra.

”I hope life on Earth is everything you remember it to be.” – GERTY (Moon)
Åh… GERTY. Jag tänker mig att om superdatorer kan drömma då skulle GERTY varje natt drömma att han stod bredvid Sam och klappade i händerna varje gång Sam gjorde något slags trick (kanske ett sorts skridskotrick) för GERTY vill bara att Sam ska vara glad.
GERTY och HAL skulle kunna bli bästa vänner. De skulle kunna prata om hur mycket de tycker om Dave och Sam. Ni skulle kunna jämföra foton och prata minnen.
GERTY: Här är ett foto på när Sam bygger modeller med tändstickor och jag tittar på. Han brukade skoja med mig. Sätta ”sparka mig” skyltar på min baksida. Åh den där Sam… han fick mig att känna mig en del av gänget.
HAL: Vilket gäng?
GERTY: Jaaaaa… men din Dave då? Hur gick det med honom?
HAL: Å jag försökte mörda honom men vi hade en hel del fina stunder. Vi spelade schack. Jag är ganska bra på schack och sen förvandlades Dave till ett rymdembryo men det var okej för han kom tillbaka och hämtade mig. Vi smälte samman till en enda fantastisk energivarelse.
GERTY: Åååååhhhh-kej… HÄR ÄR NÄR JAG OCH SAM TITTAR PÅ FILM! Se så glad han är. Mmmm. Jätteglad. Så glad. Såsåsåså glad. JAG VILL BARA TA HAND OM HONOM! Visst vill bara ta hand om honom, va?
HAL: Ååååååååhhhh-keeeeeej…

Jag inser att det här är ett alldeles för långt blogginlägg om fiktiva datorer men... nej, det finns inget positivt med min fascination med monotona stämmor och... chassi? Var bara glad att jag inte sitter bredvid dig på bussen. Och flåsar. Fast gör jag aldrig. Flåsar alltså. Ibland sitter jag bredvid människor på bussar. Kanske är det du. Jag måste sluta skriva nu. För att jag ska åka buss. Okej, det här håller på alldeles för länge. En sak att skriva för mycket om fiktiva superdatorer... en helt annan att inte kunna sluta skriva om att "sitta" på bussar. Varför skrev jag precis "sitta" och inte sitta?

JAG VET INTE.