Jag minns en tid då kuratorer var underliga typer med fez och kanske en sorts pullover. De väste och höll på, var fasligt intresserade i dammiga böcker men inte för kunskapens skull, ånej, för makt!
Sen så visar det sig att deras onda plan var att åkalla nån mörk o bortglömd sumerisk gud och bara du kan rädda världen.
Och du tänker: Ännu en måndag! Hahaha!
Misstänker att det här är ett symptom på fauxstalgi och jag tänker tillbaka på den där tiden i mitt liv då jag levde i en äventyrsbok.
Den tiden ni vet.
Tecken på att jag kanske har för lätt att snöa in på saker. De senaste två månaderna har bara handlat om film noir för mig. Varje gång jag gick genom den regniga dimman i Stockholm, gled gatorna fram och drevs av en inre monolog.
Nu handlar allt om äventyr. Rädda mig är ni snälla när jag börjar rita skattkattor för att hitta morgonkaffet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar