En av tusen bilder på min mammas katter. En studie i jamande kan vi kalla det eller nåt. Varför har jag tusen bilder min kattnosar. Jag kan tala om för er att det INTE är för att jag knappt kan motstå en liten fuktig... rosa... alldeles perfekt... fenomelt gulliga nose... och de små darrande morrhåren och... och... (ursäkta)
Men titta bara!
Hans lilla skära nos är som ett rorschachtest. Stirrar man tillräckligt länge kan man se vad som helst.
Okej, handuppräckning. Hur många av er ser en cirkusbläckfisk som sitter gråtandes på en parkbänk efter ännu en motgång. Kommer han aldig lyckas på en enda audition? Allt han vill är att bli världens första steppande bläckfisk. Är det verkligen omöjligt?
Kanske är världen inte redo för det ännu. Men en dag, då kanske kan hans barnbarn träffa på en någon som är villig att tro. Bara en gnutta tro på något nytt, förunderligt och fantastiskt.
Om ni ser detta vill jag att ni ska veta att det är inget fel på er.
Cirkusbläckfisken är en metafor. För mognad, mänskligheten och den klassiska "coming of age"-storyn.
Rrrrr... jag tror nog att jag borde sluta stirra ner i den där näsborren. Är detta den mörka avgrunden Nietzsche talade om?
Mörkret... det är inte jag som betraktar mörkret... det är mörkret som betraktar mig!
Nej nu ska jag gå och föra något viktigt. Kanske klä på mig något annat än en morgonrock och sluta se ut som ett hedonistiskt våp (det är inte en look som klär mig)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar