Torsdagskväll förra vecka. Skulle åka hem från Uppsala efter att ha dinerat med två trevliga fröknar. Var trött, redo att kollapsa. Då blev mitt tåg en timme försenat. Givetvis inte på en gång. Åh nej. Det var en kvart i taget. Rena rama kinesiska vattentortyren.
Kände mig frustrerad och rasande men insåg att jag egentligen bara hade två val. Vänta och försöka roa mig så gott jag kunde.
Därför tog jag det tredje och det enda egentliga valet som var förnuftigt.
- Jag var Film Noir.
(verkligen? det är din definition av ”förnuftigt”? verkligen?)
Vinden slet i mina kläder likt ett pack hyenor på mellandagsrean. Kylan fick mig att huttrandes utföra en liten jig på perrongen. Nånting om sparris och spända käckben.
(så av alla möjliga film noir deckare bestämmer du dig för att var den en dålig översättning av riddarfalken från malta?)
Det gjorde inget, jag var van. Att lämnas ute i kylan tycktes ha blivit min melodi. Det var ett pris jag var villig att betala. För Sanningens skull, för Justitia.
Såg ut över den blänkande staden. Kunskapens stad. Ha! Jag hade sett hennes rätta ansikte, stirrat rakt ner i avgrunden som var Uppsalas ruttna själ.
(du är student… om någon har stirrat ner i avgrunden som är Uppsalas ruttna själ är du nog den sista lilla fröken ”jag vet inte hur jag ska klara mig utan nationspriser på öl”)
Stod precis i utkanten av en flimrande lampa, ena foten i ljuset och den andra i mörkret.
Jag ryste njutningsfullt. Symboliskt. Det värmde.
(vet du vad skulle värma ännu mer? om du tog på dig vantarna istället för -)
Försökte blåsa liv och värme i mina stelfrusna händer. Min andedräkt blev synlig i den kalla luften och ångan gled genom mina fingrar. Försvann i vinden. Om jag inte var säker på att jag förlorat den för länge sen hade jag nästan trott att det var min själ.
(för guds skull nu får du ge dig!)
Men både min själ och mitt hjärta han hon tagit. Ett stycke skräp blåste över vinden. En tom Malteserspåse. Tom som mitt hjärta. Innehållet hade hon ätit upp, hållit varenda chokladbit mellan två fingrar, svalt det helt och sedan slickat sig om de blodröda läpparna och… äh.
(det känns inte alls betryggande att du inte heller vet vad du snackar om längre)
Justitia var den enda kvinnan jag behövde. Hon var en hård men rättvis älskarinna. Likt Gravitationen.
(ska det föreställa en liknelse? nu svamlar du bara)
Den råa höstkylan plågade min kropp likt sanningssökandet plågade mitt sinne. Jag kunde visserligen söka skydd i det den kur som fanns på perrongen men det vore en lögn.
För jag var Film Noir.
Jag var galet Film Noir.
(åh men snälla… )
Tåget rullade plötsligt in på perrongen. Mina medresenärer såg lättade ut men för mig var det bara början.
Och slutet.
Visst skulle jag kliva på tåget, inget snack om saken.
(dumt vore annars speciellt som du stått och utfört diverse ryckiga danssteg som gjort alla medresenärer lätt obekväma i en timme nu)
En sista gång såg jag mig, tvekade när jag stod på vagnstrappan. Såg mig om och hoppades nästan att hon skulle vara där. Men det var hon inte. Mitt hjärta sjönk och flög på samma gång. Vår berättelse var över. Utropet ”Tåg 39 anländer till spår 7” satte punkt på vår historia.
(vem pratar du om? pratar du om din påhittade femme fatale? varför… varför trycker du ansiktet mot fönsterrutan och stirrar ut i mörkret med den där ansträngda minnen?)
Jag var en sån där… vadhettere… känslig hjälte. Hade kontakt med mina känslor och det gjorde mig ännu mer till en plågad antihjälte. Som Bullitt.
Jag var Steve McQueen.
(du är inte steve mcqueen… )
Åh hysch på dig. Jag var i alla fall Film Noir.
(okej visst om det gör dig lycklig)
Vart skulle jag nu, tänkte jag när jag sjönk ner på min plats, vart var jag på väg? Vart var vi alla på väg?
(hem skulle jag nog tro att du och resten av tåget är på väg)
Ville bedöva mitt sinne med lite Mahler och fiskade fram min ipod.
(du har inte mahler på din ipod… du har daft punk… hur många plågade antihältar lyssnar egentligen på daft punk? inte många skulle jag tro)
Men batteriet var slut. Min enda vän i mörkret hade övergett mig.
(du är en idiot, mcqueen)
… måste du alltid vara sån?
Vänta.
Kallade du mig precis McQueen?
(… nej?)
- Är 80-tals buddycopfilm.
Tänker mig att jag heter McQueen och är ”by the book”.
(äh?)
Du kan hetta… Lou… Louise! Och bo på en båt. Du är wildcardet i polisstyrkan. Tillsammans är vi ett omaka par som löser brott och bär axelvaddar. Lyssnar bara på Huey Lewis&The News. OCH BENVÄRMARE. Alla dessa benvärmare vi lär behöva.
(okej… jag kan gå ombord på det... så att säga... )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar