Var i Uppsala på inflyttningsfest på lördagen och på söndagen lärde jag mig att helvetet är en proactivereklamfilm som aldrig aldrig aldrig aldrig slutar.
Övriga nyheter...
... min pappa spammar fortfarande min inbox med Falstaff Fakir moraliskt uppbyggliga berättelser. Se upp för plottwisten.
IV. Den lögnaktiga Pella.
Pella var endast nio år, men hade redan ljugit
tvenne gånger, till stor sorg för sin gråklädda moder,
som icke kunde tåla en osanning. Hon agade också sin
dotter rätt eftertryckligt för detta grofva fel och förma-
nade henne till sanning och frid. Men den lilla Pella
lät icke rätta sig, såsom vi i det följande skola se.
En vacker sommardag gick den lögnaktiga Pella
och lekte med några små sanningsälskande flickor. De
kastade sten och smuts på hvarandra och rogade sig
tappert. Då kom en liten katt öfver gården.
– Den katten är vår, sade Pella, då hon fick se
kissen.
Som de små sanningsälskande flickorna trodde, att
hon talade sanning, började de genast att kasta sten på
katten. Den träffades rätt hårdt af ett stenkast, och bör-
jade derför jemra sig på det jemmerligaste, så att den,
som verkligen rådde om katten, kom ut. Det var en
aktningsvärd kvinna, som hette mor Andersson.
– Hvarför slån I min katta? frågade hon förtörnad.
Då framträdde en af de små sanningsälskande flic-
korna och sade: Pella sade, att det var hennes katt.
Men dermed var mor Andersson icke nöjd, utan
mälde vidare: Den omständigheten att Pella uppgifvit be-
mälda, katta såsom sitt egande husdjur, gifver icke vid
handen ett berättigande för eder att med berådt mod
tillfoga djuret kroppsskada.
Och icke ens nöjd med denna muntliga bestraff-
ning, grep mor A. ett kvastskaft och ropade: Vänta, jag
skall larma eder!
Då sprungo alla de små sannfärdiga flickorna hem.
Hemkomna berättade de för Pellas moder, att Pella farit
med osanning.
Häröfver blef Pellas fromma moder så upprörd, att
hon grät sig till döds.
Moral: Den, som ljuger vållar lätt
Någons död. Det är ej rätt.
Åh.
Ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar