Inside the Geek's Freezer

Pratade om nova inom sci-fi genren med Anna Guld i helgen. Hon har läst kursen jag drömde om att läsa i Uppsala men aldrig fick chansen eller tid till. "Populärlitteratur" med Sveriges enda professor inom science-fiction (eller kommer jag ihåg fel? de kanske blivit fler) Det verkar ha  varit superintressant och det är alltid lika kul att höra vad Anna fått lära sig. Försöker suga åt mig all kunskap från henne som en sorts kunskapssvamp/parasit kan man säga (tack för den mentala bilden) Varsågod.

Anna Guld berättade om nova vilket är det som gör science-fiction till science-fiction. Något nytt som förändrar förutsättningarna, reglerna för det fiktiva universumet. Robotar, kloning, rymdresor, tidsresor... allt det där som får karaktärerna att ompröva sin uppfattning av verkligheten (det fiktiva universumets verklighet det vill säga men det kanske ni fatta, ni är ändå rätt klipska) Nova kan också tvinga fram något hos karaktärerna som pröver dem på sätt de aldrig tidigare blivit prövade.

Nova är alltså det som gör Star Wars till rymdfantasy och inte science-fiction. Det utspelar sig i en galax långt, långt borta osv vilket är lika långt borta som midgård i Sagan om Ringen.
Farscape och Star Trek (rymdepos som på sätt o vis påminner om Star Wars då det är Sven Svensson, vardagshjälten, som står i centrum i Farscape) är science-fiction eftersom handlingen är igång satt av att rymdresandet blir möjligt (ST) och i Farscape kastas John Crichton till en annan del av universum när han råkar åka igenom ett maskhål. På sin resa hem prövas o testas han bladdityblah.

Yes, tänkte jag, nu har jag äntligen en måttstock så jag vet vad som är och inte är science-fitction. Men sen tänkte jag på novellen The Long Rain av Ray Bradbury som ingår i samlingen The Illustrated Man. Ray Bradbury är för mig THE science-fictionförfattaren och det som gjort att jag älskar hans noveller så mycket är att de inte fokuserar alltför mycket på att bygga upp nya världar. Det finns ingen plats för exposition i noveller och därför kan Bradbury med ett par rader etablera en helt ny verklighet. Ok, här följer typ en spojlervarning för säkerhets skull.

I The Long Rain följer vi en fyra relativt anonyma män vars raket kraschat på Venus som är koloniserat av människor. På Venus regnar det jämnt. Det slutar aldrig regna och för att undkomma detta har man byggt stora solkupoler som ger artificiellt solljus och värme. Männen börjar bege sig mot den närmsta solkupolen. Sakta men säkert drivs männen till vansinne av Venusregnet (haha... freud ringde och ville ha tillbaka sitt- SHUSH!).

Vad är novat i denna berättelse? Är det faktumet att man rest till Venus? Solkupolerna? Berättelsen är på gränsen till skräck för mig, lite så där naturromantisk (gotisk?) med naturen på planeten som beskrivs nästan som en levande, agerande antagonist. Saken är att det inte riktigt finns något nytt i berättelsen, det kunde ha utspelat sig vilken extrem naturtyp. Bradbury skapar en fiktiv planet där han kan utsätta en grupp människor för evigt regn och därmed beskriva denna mardrömslika resa. Det intressanta är egentligen människan vs naturen, det är det som är kärnan i novellen och det känns inte riktigt som ett nova.

Så mycket för min foolproof plan att behärksa genrer.

Ugh.

Anna? Berätta om jag tänkt helt fel. Gärna länka om du har nåt bra att läsa.

Jag önskar jag kunde ha varit en fluga på väggen under manusmöten för Star Trek. Liksom: "Hörni vi gör ett avsnitt där Picard är Robin Hood och La Forge spelar lyra.