Jag fruktar för våra liv.
Kaptenen verkar obscent oduglig och hon insisterar på det mest fruktansvärt jovialiska vis att vi ska kalla henne "skeppar'n".
Varje gång jag kallar henne "skeppar'n" utstötter hon ett ljud som påminner om en skadeskjuten säl.
På tal om skadeskjutna... våra försök att göra oss av med styggelserna som vi... ahem... råkat förvärva till besättningen gick så där.
Kaptenen klarade inte av att genomföra det eftersom, och jag citerar, "Hur kan man slå ihjäl en sån bedårande krabat?"
Jag påpekade för kaptenen att den "bedårande krabaten" höll på att långsamt förtära halva vår besättning genom att rytmiskt uppstöta magsyra för att reducera våra köttiga kroppar till sörja som är lätt att förtära för någon som kanske inte saknar tänder men har dem på helt fel ställe.
Kaptenen log saligt, "Det är så man vet att hon tycker om en. Och snälla, säg inte kapten till mig. Kallar mig skeppar'n."
Jag gjorde som hon beordrade och kaptenen blev svag i knäna och var tvugen att ta stöd mot relingen. Den var dränkt i en del av besättningens nedsmälta organ och kaptenen halkade därför med handen. Hon slog pannan i relingen med vålsam kraft och var medvetslös i fyra dygn.
Fyra dygn då jag befann mig i fullkomlig balans med universum.
När hon vaknade upp var hennes första order att alla försök att återskapa den där scenen från Titanic skulle straffas med rådbråk och fyrdelning.
Jag påpekade att kölhalning eller maronering var mer brukligt till havs och ångrade mig genast. Hon såg alldeles för lysten ut.
Kanske var kaptenen mer blodtörstig än vad jag först trott. Det eller så hörde hon "marinering" istället för "maronering". Jag misstänker att det senare nämnda är fallet. Vår senaste avrättning blev väldigt pinsam när det framkom att kaptenen trodde att "rådbråka" var ett sätt att tillaga stek på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar