Igår insåg jag vad absolut förtvivlan var. En vertiabel avgrund öppnade som för att sluta mig, mörkret ville sluta sig kring mig i en evig omfamning.
Hade kommit hem. Svag av hunger. Jag ville bara förtära något. Kanske helst ett djur men så är det när man är vardagssadist.
Var lycklig när jag kom. Föga anade jag det hemska som låg i görningen.
Skulle unna mig lite vardagslyx. Förtjänar jag kanske inte det, va. Skulle göra en fancy crossover rätt med gnocchi. I denna rätt skulle en burk med tomater ingå.
Det var då det hände.
Jag hade ingen konservöppnare.
Det måste vara så här man mådde jämnt på stenåldern, tänkte jag och dunkade den förrädiska konserven mot diskbänken.
I en sekund funderade jag på att jag kunde spränga upp den om jag mikrade den men nej det är inte en bra idé. Et tu mitt sunda förnuft, et tu?
Allt var förlorat. ALLT.
Sen gick jag och köpte en konservöppnare på konsum fem minuter bort.
Det löste sig tillslut men det var försent.
Var traumtiserad. För all framtid.
Okej men sen var min middag fullkomligt fantastisk så nu mår jag bra igen.
Men... minnet dröjer sig kvar. Som en ond dröm. Som inte vill släppa taget.
Jag är hemsökt av ett minne. Från en dag då jag... vet inte hur jag ska avsluta det här så jag tänker bara strunta i att runda av för det kommer inte gå eftersom jag känner att allt är löjligt.
Kan dock berätta en anekdot från igår om en gammal man i kassan före mig och
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar