Berättar historier som en gammal fiskargubbe med en snugga i mungipan. Sitter på en sten, stoppar förbipasserande och: ”Vill ni höra om när jag mördade en albatross?”
De: Äh nej… ?
Jag: JAG MINNS EN GÅNG!
De: Snälla gör inte det…
Skräddar lite, kryddar lite. Lägger till lite varje gång jag berättar en historia. När jag kommer på mig själv blir jag nervös. Räknas det som att ljuga? Vill verkligen inte råka ljuga, det är väl lite av en faux pas? (om man inte är advok- nej förlåt, det var inte ett bra skämt)
Men det är inte mitt fel om verkligheten ej mäter sig med mina litterära ambitioner. Nej, jag tjänar bara min musa (tror hon heter Thalia?) och hon vill att jag ska skapa sköna ting som nöjer resten av världen.
Det vill hon verkligen. Hon insisterar till och med. Ganska... äh... påträngande musa den där Thalia. Thalia betyder den blomstrande hon heter nog så eftersom när hon är i farten blir diverse kreativa typers ansikten en blomsteräng där endast en enda art blommar. Blåtiran. En väldigt... äh... fysiskt lagd musa ärligt talat. Inte den som drar sig för ett hederligt parti handgemäng. Alltid redo för lite närstrid. Så att säga. Om ni förstår vad jag menar. Hehehe- (GUD NEJ! Ingen förstår vad du menar kan du inte bara sluta!?!?!)
Jag menar... visst, om hon nu vill sova hopprullad under min loftsäng (och jag är ändå mkt accepterande för hon snarkar) är väl en sak men måste hon då och då under natten stå och viska saker i mitt öra som: "om butlern visar sig vara mördaren kommer jag slarvsylta med dig, hör du det?”
Jag: (vaknar): Är inte riktigt bekväm med det här.
Musan: (greppar mig hårt om axlarna, ser mig djupt i ögonen) Jag vill bara bryta ner dig mentalt så jag kan bygga upp dig snabbare, starkare, bättre!
Jag: Kommer det ta långt tid? Ska upp tidigt imorrn.
Typiskt musor. Inget sinne för den privata sfären kan man väl säga.
Men jag håller väl med henne på ett sätt. Vi kan inte låta bra historier förstöras av att jag ibland är lite för seg för att leverera den där snärtiga comebacken och vad spelar det för roll när jag efter ett tag börjar blanda ihop mitt liv med saker jag hittar på samt med det andra hittar på?
Ser faktiskt ingen skillnad ibland. Mitt liv är ett epos som håller på att skrivas. Visserligen ett ganska vardagligt epos men ett epos likväl. Surar inte även jag likt Akilles i mitt tält? Och med tält menar jag etta på Södermalm utan dusch men numera med tillgång till tvättstugan. (Haha! Mitt personliga Troja är nu intaget.)
Men vad jag egentligen vill ha sagt med det här är att det är så här man blir när ens pappa sa ironiska saker som: ”Det finns sabeltandade tigrar därinne och de går fritt!” eller ”Ja visst kommer doktorn stoppa upp långa pinnar i din näsa och upp till hjärnan.” under ens uppväxt.
DET ÄR SÅ HÄR MAN BLIR.
Och om ni ser Thalia så säg att jag gick ut. Eller att jag är död. Säg till henne att jag är död.
Thalia: Vad sa du att du var?
Jag: I… i nöd? Just det! I nöd av… av en kreativ fas?
Thalia: Jag ska allt visa dig en kreativ fas… DET GÄLLER ATT LÄGGA MANKEN TILL!
Jag: Visst, visst… manken. Jajamänsan.
Thalia: Skämt skriver inte sig själva, gör de det?
Jag: … nej?
Thalia: Seså, jobba med din lilla skrivmanick nu. Jag vill ha minst fem revben i trasor på grund av våldsamma skrattattacker innan kvällen är slut. Du fixar det va?
Jag: Öm…
Thalia: Ursäkta, ställde jag kanske en retorisk fråga? Gjorde jag det? GJORDE JAG DET!?!
Jag: Tror inte det?
Thalia: Ja, då kan du väl svara. (ruskar mig hårt) DU FIXAR SKÄMTEN IKVÄLL VA!?!
Jag: Sir, yes, sir!
Thalia: Bra. (lutar sig nära mig och väser i örat) Och tro inte att jag missade det där lilla advokatskämtet som du höll att spilla ut på sidan. Det kommer du att få sota för. (paus) När du minst anar det. (paus) Du kommer tro att du är säker. Att jag glömt bort det. (paus) Men det har jag inte. (paus) För jag bidar min tid. (paus) Eller kanske ruvar på den. Jag vet inte riktigt. (paus) Men när tiden är redo att kläckas. (paus) Då kommer jag slå till. (paus) Kanske imorgon… eller om ett år. (paus) ELLER NU! (paus) Eller kanske sen. Vem vet? (paus) Saken är den att-
Jag: För att vara komedins musa har du ändå väldigt svårt att komma fram till poängen.
Thalia: Ba-bom-tisch!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar